Det skymmer i Malmö

Hot Ice

En film ni inte vill missa!

Nytt glas!

Hej omvärld! Förra veckan fyllde jag år, och det var jätteroligt. Först blev jag kidnappad på jobbet och fick spela golf med nedflugna T-bone och Thomas. Sedan blev det överraskningsfeza med familjen på kvällen. Den var hur bra som helst, och jag fick presenter som var the money!

Man skall ju inte rangordna barn, husdjur eller presenter, men finast av alla var nog ändå ett Tamron 90mm/2,8 makro-objektiv som jag fick! Var ute och provskjöt härom dagen i parken, och det var helt makalöst bra! Martinez har yrat om makroobjektivens förtjänst, och nu börjar jag förstå varför. Nu har jag många glada fototimmar framför mig!

Vill runda av med en liten crash course blogg-kommentering 101 for my man T-bone!

Gör så här:

1. Klicka på 'X kommentarer' längst ner

2. Skriv din kommentar

3. Tryck 'Övrigt' ISTÄLLET FÖR 'Anonym'

4. Fyll i ditt namn

Presto! Det ser lite tacky ut att springa omkring och kommentera i bloggar som Anonym.

Fucked For Life?

Jag har hamnat i klammeri med rättvisan! Två gånger på kort tid har jag konfronterats av lagens långa ärm då jag brutit mot Boken. Enbart mitt över-smöriga lismande har räddat mig från telefonkatalog över ryggen och batongkonster i piketbussen eller ännu värre, böter!

Kort historik: Då jag cyklar till och från jobbet/träningen är det cykelbana ungefär 98% av sträckan. När jag är nästan framme måste jag transportera mig ca 10 meter på en trottoar, korsa en väg, och sedan klara av 5 meter trottoar innan jag är på farbar mark igen. På bifogad skiss har jag markerat min färdväg med blått streck där man får cykla, och rött sträck där da law uttryckligen förbjuder det.

Det strider mot allt mänskligt förnuft att cykla 2 kilometer non-stop, sedan plötsligt hoppa av cykeln, leda den över en tom gata, hoppa på igen och cykla sista 200 meterna. Följdaktligen har jag lyssnat till mitt hjärta och cyklat även på de förbjudna ytorna. Vid två tillfällen har the police tagit sig besväret att stanna mig, tala om för mig att man inte får cykla på trottoar, se lite hotfull ut, och sedan glida iväg mot andra stimulerande åtaganden. På kartan har jag markerat de två punkterna jag blivit observerad på i mina lagöverträdelser.

Visst, Harry Haffa har lagen oomstridligen på sin sida, man FÅR inte göra som jag gör. Men vem i ungdomlig vigör skulle egentligen sabba rytmen och promenera med cykeln i 30 meter som ett jon, när det inte drabbar en enda människa att man cyklar hela vägen?

Fan, jag är ju på polisens sida! Hur många gånger har jag inte uttryckt mitt stöd för deras otacksamma värv, hur många gånger har jag inte agerat god medborgare och anmält upphittade bilnycklar samt kört bortsprungna hundar till polisstationen. Jag tror mig vara en model citizen, men i lagens ögon är jag tydligen ett kriminellt störningselement som skall regleras.

Whatevva! När jag blir commander-in-chief Sweden skall jag ändra lagen så att den passar mina syften. Tills dess får jag lära mig hålla mig undan deras vakande ögon...

Achtung Panzer!

Eftersom Sverige levt i Fred och Välfärd senaste 200 åren får vi försöka få utlopp för vår demoliserande kreativitet i krigslekar istället. En del barn fick inte ha leksakspistoler som små, men det fick vi, och krig lekte vi! Pushing on 30 är det faktiskt fortfarande kul att springa omkring och låtsas-dräpa, men nu gör vi det i datorspelet Operation Flashpoint!

Det finns en uppsjö med mer eller mindre realistiska krigsspel, med Flashpoint har hängt med många år som personlig favorit, mycket på grund av det går att skräddarsy så väl. Roligast är att skapa egna scenarion och uppdrag, där man pluppar ut fiender, vänner, vapen & ammunition, fordon och flygtyg på en stor karta full av berg och dalar. Ett inte helt okomplicerat skriptspråk gör att man kan händelsestyra alla enheter och skapa rätt avancerade flöden.

Ofta handlar det om att man som 2-3 stycken Rambo-klassade übersoldater skall ta sig an 70+ fiender från stormakt Röd. Det brukar nästan alltid vara inslag av fientligt pansar som möter pansarskott och annat som smäller och är kul. Lite bilkörning, mycket prickskytte, och en och annan flygtur. Handlingen är allt som oftast lite skönt A-Team-corny. Åtskilliga timmar kan spillas innan man behärskar ett uppdrag till perfektion.

Jag bjuder på två screenshots från kvällens session. Jag och Joniz har precis överfallit en konvoy med förnödenheter till en rysk förläggning. Med en beslagtagen T-80 och vapnen fulla av stulen ammunition går vi precis loss på samma förläggning. Jonas står för eldgivning, jag styr vagnen. Hur det gick? Tres bien! Vi vann!

Smokin' Aces

Såg att det kommit en ny film med bl.a. Jeremy Piven i. Jeremy är flavour of the month just nu för sin oöverträffade storhet som Ari Gold i TV-serien Entourage.

Efter att filmen sågats vid fotknölarna av mången kritiker hade jag en sunt o-haussad förväntning när jag gick och såg den, och jag hade stor behållning av filmen i sig. Den var speciellt gjord, med kvaliteter som föll mig på läppen. Samma kvaliteter missar dock troligtvis A-Los läpp, och mångas läpp med hennes. Ultravåld, osympatiska och stissiga karaktärer, och en väldigt självmedveten attityd rakt genom filmen. Jag kan förstå att människor som får betalt för att tycka tar det osäkra före det säkra och dissar den här typen av film.

Jag gillade som sagt filmen, även om den hade utvecklingspotential i framförallt klippningen, och vissa berättartekniska detaljer föll kort. Men det som definitvt höjde den till en upplevelse var Jeremy Pivens utsökta skildring av scen-illusionisten och wannabe-gangstern Buddy "Aces" Israel som förtvivlat virvlar mot en kokainmättad och ångesthärjad överdos-grande-finale som känns rakt genom bioduken. Tillsätt en nypa bra musikval, och vi har det som lyfter hela filmen från blott en direkt-till-video Tarantinoambition i min mening.

Nu sitter jag bara och funderar på huruvida den är värd att ses om på bio. Har en friplåt tillgodo, och under kvällens visning gick filmen av halvvägs igenom, vilket störde rytmen lite. Que sera sera...

Fly fly!

Jag har börjat simulatorflyga igen, i brist på medel att flyga på riktigt för. Flight Simulator X heter senaste generationens simulator, och den är riktigt piffig. Man kan styra precis allting i en uppsjö av kärror (Det är kul att tända och släcka skylten för säkerhetsbälten, det säger *pong* precis som på riktigt!). Det blir lite segelflyg och njuta av naturen, blandat med 747-400-landningar i Monsunstormigt Singapore och hemliga uppdrag när man skuggar andra flygplan till Dr. Evil-öar i stilla havet med helt barocka inflygningar.

Nu senast lade jag in en egen färdplan från Kastrup till Stockholm, med starttid 07.20 eftersom jag skall flyga den rutten på torsdag. Flög sträckan i en Bombardier CRJ700 med IFR på FL290, med fullt simulerad radiokommunikation. Tappade några minuter under taxin ut till bana 4 eftersom jag höll på att pilla med NAV-frekvenserna, men när jag väl lärt mig dem så gick det bra. Marschade runt 300 knop uppe på FL290 och taxade in till gate på Arlanda 08.30, på exakt samma tid som riktiga flygplan tar på den sträckan! Hur tufft är inte det? Cred till Bill och grabbarna på Microsoft!

Kanske skall göra en Hamburg -> Singapore-flygning med en 747-400 någon dag. I realtid. Då skulle A-Lo med all säkerhet dräpa mig! Death-by-nerdery!

W.A.F.

Nu kommer det verka som att jag bara bloggar när jag har köpt något. Men men... Jag har tjackat en s.k. HTPC, en datamaskin som man kopplar till TVn. Eftersom min XBOX is on the fritz hade jag ingenting att spela upp Prison Break eller Entourage på, så jag tjackade lite prisvärda pryttlar på Dustin och tryckte in dem i ett mäkta prisvärt Antec-chassi.

A-Los inledande skepsis blev som bortblåst när hon nu ikväll kom hem några minuter sen till "Kommisarie Lynley" och ville hinna duscha och göra mat först. Inga problem, ett tryck på paus på fjärren, och sedan kunde vi timeshifta oss igenom hela avsnittet. (Hennes syrra ringde mitt i också, då kunde vi pausa igen. Total propaganda!)

Själv sitter jag nu och piratar ner alla Entourage-avsnitt jag kan hitta. Lätt den bästa serien just nu, den är min dagliga feel-good-fix, och när jag blir stor skall jag bli som Ari Gold.

That's how I roll, bitch!

Muzak

Nu tänkte jag blogga lite igen. Senast var ju direkt efter hemkomsten från ökenrallyt, och det var ju ett tag sedan. Jag har köpt en ny MP3-spelare som en liten present till mig själv för att mina sånglektioner går så bra!

Mackapären i fråga är en iriver E10 och är världens finaste och bästaste mp3-spelare. Seriöst, det är sjukt bra ljud i den. I övrigt skall jag upp till Sthlm och deltaga i en filmtävling i början av november. Fist me luck!

Ja visst ja, jag är förlovad också, det är roligt! Man får ha en fin ring av industriell titan runt ena fingret och kalla sin flickvän för fästmö när andra hör. Ryktet att man skall få en massa skamlösa förslag från andra kvinnor när man bär ring är dock bara ett smutsigt rykte. Jag är lika sval som vanligt på marknaden! Lugnt och skönt är vad det är!

Vi kapar en dag for the sport of it!

Efter att ha räknat lite på färdvägarna kom vi fram till att vår rutt hem skulle gå över Madrid, väster om Pyrennéerna, Bordeaux, Paris, Belgien, Holland och så vidare. Vi lämnade Granada vid 9-tiden och styrde norrut. Vi var lite nyfikna på hur landskapet skulle se ut innåt landet, hitintills har vi nästan bara sett spansk kust.

Det blev snart bergigt, och vi klättrade uppför Sierra Morena och upp på den stora platån som spanjackerna kallar Castilla la Mancha. Här var det stora öppna vidder, med enorma fält som sträckte sig åt alla håll. Det var väldigt torrt, och man såg knappt några människor eller djur.

Vi passerade förbi Madrid och fortsatte alltjämt norrut. Sakta men säkert började grönskan spricka fram bredvid vägen, och temperaturen låg runt behagliga 24 grader. Vi började fundera över nattstopp, och visa av erfarenheten av den franska hotellbristen ringde vi till några hotell i Bayonne och Biarritz. Allt var fullspikat! Vi bestämde oss för att göra omfattning vänster och åka via Bilbao som är en ökänd hamnstad på spaniens norra kust. Jag ringde upp ett hotell, men flickan pratade inte engelska, och jag hablade inte espanjol. Det lät ungefär såhär:

Flicka: "Hola! El hotello Bilbao mucho grande!" (Ungefär)
Jag: "Hola! Do you speak english?"
Flicka: "No!"
(pinsam tystnad)
Jag: "Ehr..."
Flicka: "Hola?"
Jag: "Room! Do you have room?"
Flicka: "Que?"
Jag: "Parlez vous francaise?"
Flicka: "Si!"
Jag: "Ehr..." (Jag kan ju ingen franska kom jag på)
Flicka: "Hola?"
Jag: "Chambre?"
Flicka: "Si!"
(pinsam tystnad)
Flicka: "Hola?"
(Jag tänkte så det knakade)
Flicka: "Hola?"
*klick*

Vad göra? Jag gjorde det enda rätta år 2006: 3G-uppkoppling till www.accorhotels.com, lediga hotell i Bilbao, hitta ett, boka, koppla ned 3G, klart! Faran över!

Vi körde vidare genom allt mer grönskande landskap. Norra Spanien visade sig vara otroligt vackert, med mäktiga berg, stora vidder, och bra vägar. När vi kom in i Baskien var det rafflande dalgångar höljda i djup grönska. Där inte skogen stog tät var det terrassodlingar som gav nya dimensioner till begreppet maximalt arealuttag (om det nu finns något sådant begrepp, får fråga Janne). Man kunde se spannmålsfält som inte var bredare än ett tröskbord som slingrade sig längs bergssidan, och uppenbarligen tog man tillvara varje liten bit av odlingsbar mark i detta dramatiska landskap. Vägen slingrade sig neråt i 8-graders serpentiner på utmärkt asfalt. Bilburen super-g i arla morgonstund.

Vi kom tillslut ned mot havsnivån och Biscaya-buktens södra region. I en dalgång ut mot havet låg Bilbao utskitet över bergssidorna, och man insåg snart att även här var användbar mark en begränsad tillgång. Husen stod tätt, gatorna var gränder och gränderna var stigar. Att hitta stadens centrum var hart när omöjligt då det inte fanns någon direkt skillnad i täthet mellan mitten och utkanterna. Till slut parkerade vi i ett löjligt trångt garage och spatserade ut på stan.

Massor med folk som drog omkring såg vi, och en gammal kyrka. Förutom det var det bara skoaffärer vart man än tittade. Vi försökte länge och väl hitta en restaurant, men icke! Tillslut ledsnade vi och gick tillbaka, och nästan vid garaget igen hittade vi faktiskt en liten restaurant som låg gömd innanför en bar.

Vi satte oss, beställde kött och fisk av en mycket stolt och duglig kypare, och maten var väldigt god i all sin enkelhet. Nöjda med detta gick vi tillbaks till bilen för att köra till hotellet och sova. Hotellet låg i ett område strax utanför innerstaden, och vi bad fröken Nüvi (GPS-navigatorn) visa oss vägen dit. Hon fick spel bland de höga husväggarna när inga satelliter syntes och började yra och vimsa hit och dit. En stunden påstod hon att vi var sju kvarter bort, nästa stund var vi på månen. När vi kom ut till en kanal fick Nüvi kontakt med verkligheten och kunde guida oss ut igen. Mot en enkelriktad gata, i övrigt utan anmärkning.

Hotellet var lite snajdigare än de "ekonomiska" alternativ vi hade valt tidigare. Sjysst rum, och mycket marmor och trä överallt, men servicen var väl sisådär. Kön till check-in tog väl en halvtimme, och väl framme kunde receptionisten lyfta telefonluren mitt i en mening eller springa iväg och göra något annat helt plötsligt. Jag frågade om Internet på rummet, och de svarade att de sålde uppkopplingskort som gällde i 1 eller 24 timmar. Jag ville förstås ha ett entimmars, men då upptäckte hon att de var slut. Jag förklarade att jag inte hade lust att bella 12 europengar för ett Internet som bara skulle användas en timme. Hon log och sade ingenting. Jag lade om taktik, flirtade lite och frågade om det verkligen inte fanns något sätt att lösa det på. Hon såg menande på mig, men fick väl mest intrycket att jag var torr i ögonen eller något. Ingenting att hämta där med andra ord.

Vi sket i att blogga, och gick och lade oss istället efter att ha sett på Sky Channel hur någon tokjävel i Plymouth sköt iväg 55000 raketer på en gång.

06.00 följande dag (dagen då detta skrivs med andra ord) ringde klockan. Vi hade nu planen klar framför oss. Tack vare gynnsam trafik och goda förutsättningar i övrigt låg vi före tidtabellen. Istället för att lalla omkring i Frankrike för att invänta klockan drog vi av ett dygn från utmaningen för att göra det lite intressant. Det nya målet är nu att vara hemma klockan 12.00 på fredag senast. Det skulle innebära 2200 kilometer på en och en halv dag, och nu börjar det lukta utmaning igen. Alea eacta est! Vi sköt iväg genom ett nyvaket Bilbao, piskade skiten ur den sista bergsetappen norrut och dånade in i Frankrike likt en vansinnig demon från helvetet. Kvinnor tryckte sina barn hårdare mot sin barm, korna råmade förskräckt och gendarmerna sänkte sina radarpistoler i vanmakt när vi blåste förbi och målmedvetet stävade upp genom landet. Vi tangerade Bordeaux, Tours och Orleans, och nådde Paris innan det tog tvärstopp i bilköer.

Ungefär samtidigt som vi stog på hejdaren i Gay Paris började Fröken Nüvi bete sig konstigt igen. Vi fick ett vägval genom Paris som inte stämde med beräkningar vi gjort parallellt på datorn. Det gjorde inget, för det var ett ungefär likvärdigt vägval, och med kösituationen var det t.o.m. lite bättre. Men sedan fick vi en helt annan kurs ut ur Paris än vi räknat med. Vi hade räknat med en färdplan som låg norrut från franska huvudstaden för att vika in i Belgien via franska A2:an strax söder om Bryssel, sedan rakt igenom våffellandet och in i Tyskland och A1 hela vägen till färjan.

Men Nüvin ledde oss österut mot Reims. Vi tänkte se vad det kunde leda till så vi följde anvisningarna en bra bit. Initialt var det bra vägval, en mycket lugnt trafikerad E46 från Reims, och snittfarten låg på topp. Men så kom vi in i Belgien söderifrån och hamnade mitt i Ardennermassivet. Rejält kuperad terräng, och vägarna blev mindre och mindre. Nüvin kvittrade glatt på, höger, vänster, in på allt mindre vägar, nerför 12-procents-lut in i små byar, över ett kullerstenstorg och så upp igen. Vi undrade vad som stog på, men samtidigt fick vi indikation på att vi knaprade minuter på beräknade ankomsttiden, och det var ju bra. När vi lämnade Belgien och kom in i Tyskland började vi misstänka på allvar att något var fel. Istället för att skjuta österut och få hugg på A1:an direkt började vi få instruktion att byta Autobahn var 5 kilometer och sicksacka oss upp mot nordost. Vi hängde på ett tag men tyckte sedan att det blev för märkligt. Vi rörde oss parallellt med A1, och alla autobahnbyten störde rytmen och snittfarten.

Vi började gå igenom konfiguratonen i GPS:en och upptäckte att vägvalsstyrningen var satt att värdera vägar baserat på trafikmängd. Denna inställning fanns inte tidigare och måste ha tillkommit när vi flashade upp programvaran en version under resan. Effekten blev att Nüvin ratade stora huvudådror till förmån för parallella spår som var klassade som mindre trafikintensiva. Vi stängde av detta, kalkylerade om, och sedan verkade det vara frid och fröjd igen. Vid det här laget var vi ute på A1 strax söder om Bremen, och nu var det bara en fråga om formaliteter. Raka spåret till Puttgarden, hitta en färja, så är det bara Danmark kvar. Nu är klockan 03:50 och vi tuggar mil mellan Hamburg och Lübeck. Det är inte ens spännande. Vi kommer att klara nya målet lätt!

The secret weapon of the Luftwaffe

Under mina år som busschaufför på långa styrningar i utlandet har jag upptäckt att segt godis hjälper till att hålla skärpan uppe och tröttheten borta. Kanske beror det på att blod pumpas upp till huvudet när man tuggar, kanske är det bara placebo, men det känns som att det funkar. Varje färjeöverfart mellan Rödby och Puttgarten är det därför tradition att köpa en stor kartong Basset's Wine Gums som brukar räcka fram och tillbaka. Även på denna resan köpte vi vingummin, och de har tjänat oss väl hela vägen ner.

Jag återkommer snart till dessa vingummin som kommer att få en central roll i dagens händelser.

I morse klockan 6 ringde klockan på telefonen. Efter en natt av obruten semi-komatos sömn lyfte vi på huvudena, sade "sovmorgon", och somnade om. Vid 8.30-snåret kom ett SMS och vi vaknade igen. Upp och duscha och sedan iväg. Vi lämnade ett morgondisig Granada och satte av västerut mot Malaga. Vidare längs kusten åkte vi förbi Marbella och kom efter några timmar fram till Algeciras som kallas "Porten till Europa" och är dit alla afrikaner vill åka när de blir stora! Från Algeciras går färjor till flera städer på andra sidan Gibraltar sund, och vårt mål var att ta oss över till Ceuta. Det är en spansk enklav i norra Marocko med skattelättnader vilket gör det till en mycket bra shoppingstad. Dessutom ligger den högst upp på det kontinentala Afrika vilket skulle innebära att vårt första delmål var avklarat.

Sagt och gjort, vi parkerade bilen i hamnen, tog med oss datorryggsäck och kamera och köpte biljetter till färjan. Nuförtiden är det moderna katamaranskepp som tuffar fram och tillbaka över sundet, med ungefär 45 minuters färdtid. Klockan 13.00 avgick vår färja, och när vi gled ut ur hamnen såg vi Gibraltarklippan i soldiset öster om oss.

Överfarten var händelselös, färjan var helt ok (Byggd 2005 i Australien). Vi anlände Ceuta och klev iland 13:50 på afrikansk mark. När vi kom ut kom genast en "taxichaufför" fram och frågade om vi ville åka någonstans. Han nämnde att hela Ceuta var stängt på grund av någon helgdag som han refererade till som "Christmas", men vi såg aldrig några tomtar så det var nog en översättningsmiss. Föraren föreslog att i åkte med honom till staden Tetouan i Marocko 40 km söderut där det var marknadsdag. Vi prutade ner hans föreslagna pris till under hälften, sedan var saken biff.

Han ledde bort oss till en Renault R5 modell äldre, och vi knycklade in oss. Iväg for vi, tog oss igenom gränskontrollen som var ett gytter av tutande bilar. Sedan bar det av längs en flaggprydd kust med sandstränder och fjättrade kameler. Vår chaufför/guide chattade på hejvilt, han verkade ha kört många turister i sina dar ("Jak talar sveska!", "Stokholm, kamla stan!"). Det var rätt varmt, han svor på franska, spanska och arabiska när han körde om bilar med ena hjulparet i mittrabatten, men resan gick ändå bra och snart var vi framme i staden Tetouan.

Vi körde in till gamla stadskärnan som var omgärdad av en sju kilometer lång mormur (mur byggd av morer alltså) med sju portar. Guiden pekade glatt ut nomadkvinnor som man kände igen på en tatuering på underläppen. Han berättade om att gifta kvinnor skulle skyla fejjan, att man kunde ha tre till fyra fruar om man ville men att talesättet löd "Tre fruar - tre problem!". Vi promenerade in innanför muren och gick genom trånga vitputsade gränder. När vi passerade en moské pekade guiden på en vit flagga på toppen och sade att den hissades för att de döva skulle veta när de skulle be. Fiffigt Elin!

Vi fortsatte genom marknadsgränder där folk satt och sålde vegetabilier och lergods till varandra. Snart var vi framme vid ett hus där vi skulle gå in, och där blev vi välkomnade av en man som tyckte vi skulle ta bilder inne i hans fina hus. Vi leddes upp på taket där det skulle vara "very nice view", men utsikten sög. Däremot var det fri himmel, så jag drog upp datorn, fick en GPS-fix och noterade vår sydligaste position någonsin på resan. Vi leddes ner i välkomstrummet igen där vi beordrades att sitta ner på en bänk.

Sedan bars sidenmattor in en efter en och lades ut på golvet framför oss. Husägaren lovsjöng mattornas kvalitet och konstnärliga finess, och hans sidekicks stog och viftade i matthörnen så att det böljade fint framför oss. "Only for you, shipping included to beautiful Sweden, 1200 Euros". Vi sade att vi inte behövde några mattor, då sjönk priset till 600. Tillslut reste vi på oss, tackade för showen och bad chauffören köra oss tillbaka så att vi skulle hinna med 5-båten som vi hade kommit överens om. Chaffisen såg lite nedslagen ut, han hade väl räknat med lite provisionsinbringade köp från vår sida. Han tyckte att vi kunde ta en senare båt, han hävdade att det inte gick några båtar etc. Tillslut insåg han att han hade att göra med två hårda djävlar, som inte hade kört 390 mil för att bli förda bakom ljuset av en simpel mattkrängare.

Vi travade tillbaka till bilen, iväg i betydligt högre tempo. Guiden verkade uppenbart stressad, antagligen insåg han att det fanns risk att vi skulle missa färjan om det var tjockt vid gränskontrollen. Vi fick njuta av flera galna innerstadsomkörningar som hade platsat på America's Wildest Police Videos, och han tutade och svor om vartannat. När vi närmade oss kontrollen tog han våra pass, slängde sig ur och sprang fram till en lucka för att få stämplar. Sedan parkerade han bilen eftersom vi aldrig skulle komma igenom med den i tid. Han sprang med oss genom kontrollen fram till en taxi på andra sidan och bad chauffören köra oss till hamnen. Denna chaufför var en äldre spanjor som bara pratade spanska, men trots språkbarriären kunde vi uttyda att han hatade araber och att det fortfarande var krig i Libanon.
Vi hann med färjan, tryckte i oss en munsbit ombord eftersom vi inte käkat sedan frukost och Chicken E.coli-Suprise på marknaden i Tetouan aldig var något alternativ.

Resan tillbaka var lika lugn och skön som den första. Far satt och studerade marockanska patriarker, han belyste vilken pli de hade på sina ungar och vilka fina små vita hattar de hade. Julklappstipps till er som läser det här: Marockansk patriark-hatt till far!

Tillbaka i Europa igen var det bara att trava genom säkerhetskontrollen eftersom vi är vita och högresta, och inte troliga smugglare eller terroridkare. Vi hoppade in i bilen, körde runt bukten och hamnade i det brittiska imperiet, närmare bestämt Gibraltar.

Gibraltar ligger längst ut på en halvö, och består till betydande del av en löjligt stor klippa. Någon gång för länge sedan paxade britterna denna klippa eftersom den hade bäst utsikt, man kunde skjuta på saker ute i Gibraltar sund därifrån och det fanns roliga apor just där. Man kan gissa att spanjorerna är lite sneda på att engelsmännen har bästa platsen, och förr eller senare måste väl Gibraltar återföras till Spanien. Men å andra sidan har ju spanjorerna annekterat en del av norra Marocko, så det borde jämna ut sig.

Vi körde tvärs över en start/landningsbana (faktiskt, vägen gick tvärs över!) och passerade genom Gibraltars stadskärna. Uppför Ally McBeal-smala småvägar bar det, och snart var vi högt uppe på berget. En fantastisk utsikt väntade, och apekatter började skymta längs vägen. Vi körde upp allra högst upp och vände, och på vägen ner parkerade vi vid ett gäng apor som underhöll franska turister.

Vi klev ur och fotade lite, och innan vi visste ordet av hade en slug apa hoppat in genom det öppna fönstret på vår bil. Fransmännen hojtade och pekade, och snart satt apan i fönstret och grävde i en av våra plastkassar som legat i baksätet. Han fick fram en vattenflaska, försvann in i bilen igen och kom snart triumferande ut ur bilen med våra Basset's Wine Gums. Fransmännen trodde inte sina ögon, och alla våra kameror gav automateld medan apan stolt satt och slevade i sig vingummin. Jag tänkte först försöka återta kartongen, mest utav omsorg för apans mage, men apans blick förkunnade att vingummina nu var rättmätigen hans. Vårt hemliga vapen i kampen mot nattröttheten stulet när vi har precis halva resan kvar! Hur skall det gå?


Vi erkände nederlag, körde vidare mot en ny utsiktspunkt, fotade en 737:a från British Airlines som lyfte från startbanan/infartsleden, och körde sedan ner till stadskärnan igen. På ett torg hittade vi en chip shop och åt varsin Battered Cod med pommes. Mätta och belåtna satte vi av norrut igen, och med en het Siroccovind i ryggen körde vi genom ett 28-gradigt midnattsandalusien tillbaka till Granada där vårt luftkonditionerade rum väntade.

Vi har nu hemresan kvar, uppdraget är inte slutfört förrens vi är tillbaka på Kruddarehus inom tidsfristen sju dagar. Vi får se hur det går, det var ett oväntat bakslag att bli av med godiset och det kanske kan komma att bli ihågkommet som ögonblicket som stjälpte resan.

Stay tuned! Tack för era upplyftande kommentarer. Vi hörs snart igen!

Långt, långt borta...

Att sitta och sova i bil är speciellt. Man sjunker trots den obekväma ställningen in i en djup sömn, men hoppar med jämna mellanrum upp till klarvakenhet när någon går förbi utanför eller något annat ljud hörs i natten. Man ser sig förbryllat omkring, vrider kroppen tre grader åt höger eller vänster och sjunker sedan direkt ner i djupsömn igen.

Vi var långt ifrån ensamma dock. Hela parkeringen var full av människor som vankade omkring eller försökte spendera natten i bilen. Frankrikes hotellsängsbrist var löjligt påtaglig där och då.

Hur som helst, vi vaknade efter tre och en halv timme av att solen gick upp. Vi släpade oss ur bilen, åt en snabb frukost och fyllde upp tanken. Vi började rulla söderut och diskuterade hur vi skulle fortsätta resan. Hotellrumsbristen låg som ett mörkt moln över våra möjligheters horisont. Vi var lite knäckta av nattens fruktlösa hotelljakt, och det kändes orimligt att vi skulle lyckas med resan med fler nätter sovandes i bilsätet. Vi var lite smått inställda på att kanske få revidera färdplanen och missa slutmålet. Vi tog dock en s.k. rövare och ringde de två hotellen vi hade telefonnummer till i Spanien. Det första låg i Alicante, 80 mil bort. Där var det lika fullt som i Frankrike. Sista hotellet låg i Granada, 110 mil bort, och de hade faktiskt rum. Vi tänkte över saken lite snabbt: Köra 110 mil på en dag med 3 1/2 timmes tveksam sömn i kroppen? Självklart! Vi bokade två nätter, och sedan var det avgjort.

Resten av dagen tog oss söderut längs en stekhet spansk östkust. Termometern stog på 30 grader, och runt om oss målades torra och bergiga landskap upp. Förrutom en halvtimmes kö flöt det på mycket bra, de spanska vägarna har varit mycket effektiva. Vi har haft en rullande snittfart på cirka 108 km/timmen (inklusive betalstationer, vägarbeten och köer), vilket har gjort att vi sakta men säkert har knapprat bort avståndet till Granada. När vi passerade över noll-meridianen och officiellt befann oss på västra halvklotet kändes det att vi var långt hemifrån.

Dagens sista tankning gav oss genom ett missförstånd lite finare superdiesel i tanken. Audin morrade på duktigt sista etappen som tog oss över andalusiens högland. Fantastiskt vackert landskap, som hämtat ur en klassisk spaghettivästern, och med en klarröd sol på väg ner bakom Sierra Nevada glömde vi bort att vi kände oss lite småtrötta.

Nu sitter vi på en hotellrestaurant i Granada och njuter av att vara framme. I morrn kommer vi att se apor!

Schweiz - Regn och vägarbeten

Dag två. 04.00 blåstes revelj, och 04.30 var vi på rull igen på A7 söderut från Kassel. Vi hade tomt i tanken, så ganska snart vek vi av för att tanka och käka frukost. En nattskiftsfräulein vispade ihop lite äggröra med skinka till mig, och tre stekta ägg med bacon till fadren. Gott och billigt med tanke på att vi var vid en Autobahn.

Efter tankningen beslutade vi oss för att vi ville åka Mont Blanc-tunnel, så då föll vägvalet på A5 över Frankfurt ner till Basel, och sedan genom Schweiz förbi Geneve. Nu när vi hade tankat för första gången tänkte jag att det kunde vara piffigt att ha lite snittförbrukningssiffror, så jag modifierade mitt tank- och koordinatprogram lite så att det nu ger oss information om hur vi ligger till med förbrukningen. Bortsett från detta hände ingenting genom Tyskland, bortsett från att vi klippte en Delfinbuss. Det var den gamla Citylinern som var på väg mot Taize. Vi lade oss bredvid och vinkade. Chauffören fattade ingenting men vinkade tillbaka av ren reflex.

Vädret blev gradvis lite sämre, och när vi tuffade in i Gökurslandet var det lååååååg molnbas och ihållande regn. Rent visuellt hade vi lika gärna kunnat vara i Danmark, för alla fina berg var försvunna i dimman. Vi upptäckte också att Schweizarnas tredje största sysselsättning (efter bankverksamhet och joddling) måste vara vägarbeten, det var inte många centimeter väg som inte var hastighetsbegränsad och omledd.

Vi höll oss i samma dal (Jämmerdalen?) hela vägen genom Schweiz och kom glidande mot Geneve norr om sjön. Vi gav stan en chans i form av ett McDonalds som låg strategiskt vid autostradan, men salladen var äcklig, hamburgarna små, de tog inte kort och allt var dyrt. Vi vinkade adjö till fondueälskarna, tog oss in i Frankrike och brassade på åt sydöst. I höjd med Chamonix hade vi bara dieselångor kvar i tanken och fyllde på inför Mont Blanc-tunneln som väntade. IT-systemet skvallrade om att vår snittförbrukning gått upp 0,01 liter per mil, vi skyller på Schweiz alla uppförsbackar och allt regn.

Sedan blev det serpentinvägsrally ut ur Chamonix tills det tog tvärstopp! Stillastående kö upp till betalstationen inför tunneln. 20 graders motlut gav en härlig doft av bränd koppling i kön när alla semesterfirare sakta drog sig uppåt. Vi satt fast i en halvtimme kanske innan vi fick betala och åka in i tunneln. Tunneln är jättelång, och de är rätt noga med att inga olyckor skall hända därinne, så det var hårda förmaningar om max 70 km/h och minst 150 meter mellan varje fordon. Det flöt på bra inne i tunneln, systemet funkade, men den var verkligen jättelång. När vi kom ut hade vi båda skägg och var helt plötsligt i Italien. Mama Mia!

Vädret var mycket bättre, man kunde se lite blå himmel och landskapet var bedövande vackert. Vi passerade ett gäng klassiska alpinorter, och nu gick det konstant nedför nästan hela vägen till Turin kändes det som. Vi fick en galen idé att åka in och kika i den senaste OS-staden, men där fanns ingenting att se. Vi sköt rakt igenom och marschade sedan söderut mot kusten.

När vi kom ner till Savona såg vi medelhavet för första gången. Vi styrde västerut och följde den azurblå kusten mot Monaco. Efter att ha slingrat oss ner till Monte Carlo parkerade vi bilen olagligt (alla gör det!) och gick och åt biff på en restaurant som sålde vatten för 45 kronor litern. Det hade varit billigare att dricka diesel. Men inte lika gott! I övrigt var det fullt av Lamborghini Diablos, Ferrari F840 och Aston Martin Vanquish. James Bond syntes inte till.

Vi tyckte att det räckte sedan, och körde ner till Nice för att hitta hotell. Precis allt var fullbokat, så vi fann ingen annan lösning än att fortsätta västerut. Antingen kör vi nu eller i morgon bitti, tänkte vi. Stad efter stad passerade vi förbi, och överallt var det fullbokat. Kring varje hotell cirklade andra otursamma nattresenärer omkring i sina bilar, så vi visste redan när vi närmade oss att det var kört. Tillslut drog vi åt handbromsen på en mack längs motorvägen och fällde tillbaka ryggstöden i några timmar. Vi får sova på hotell någon annan dag.

Första dagen

Jag och Anna-Lena lämnade ett regnigt Malmö klockan 9 på morgonen för att åka upp till Kruddarehus Gård utanför Hörby. Väl där vidtog det slutliga arbetet med att färdigställa Audin. Ett snabbt städjobb av cockpit samt montering av diverse elektronisk navigationsutrusting så var det klart.

Vid 11 åt vi en stärkande pastalunch, fyllde fars kaffetermos, och innan vi visste ordet av var det dags för start. 11.58 stod vi uppställda, och när mor fällde startflaggan prick 12 bar det av.

Anna-Lena agerade följecykel hela vägen in till Malmö, och det var en hel del regnskurar. Men snart bröt solen fram och när vi passerat bron var det strålande sol. Danmark var som alltid ganska händelselöst, men när vi kom fram till färjeläget i Rödby var där fullt av semesterbilar. Vi hamnade långt bak i en extrakö som till synes skulle få gå på sist. Färjan kom in, och de köer som stått längst började köra på. Vi förberedde oss mentalt på att få stå över och vänta till nästa färja, men så fick en dansk lane keeper hjärnsläpp och släppte fram vår kö. Vi kom precis ombord innan de stängde kön igen bakom oss, så där hade vi maximal tur.

Scand(al)lines färjor är verkligen flytande misär, och vi nöjde oss med att handla lite vatten och vingummin samt en deodorant. Lite småfika och sedan rullade vi av i ett soldränkt Deutschland. Vi bolmade söderut, gjorde ett snabbt stopp i Lübeck för att hämta upp en Etap-katalog över billiga hotell i Europa. Sedan bar det av igen. Navigationsutrustningen jobbade på bra, och man spar mycket tid när man slipper köra fel i tätorterna.

Nästa hugg blev norr om Hannover där vi spontant fick för oss att vika av Autobahn för att leta upp stället där vi köpte vår första Quarterhäst för 20 år sedan. Efter lite letande hittade vi fram till Grethem och gården dr familjen Risse på den tiden födde upp hästar.

Jag klev ur och påkallade en persons uppmärksamhet, och förklarade på klingande skoltyska att vi söker Dr Jochen Risse. "Då får ni söka vidare i sydtyskland" sade kvinnan, då det visade sig att Risses hade flyttat. Vi tackade för oss, backade ut och satte fart igen.

Lite traditionellt tyskt flott fick vi i oss på anrika Raststätte Hannover Wülferode. Bratwurst och Schnitzel. Nu sitter vi på Etap Hotell i Kassel och skall göra en tidig kväll. 72 mil har vi gjort idag, vilket får anses godkänt eftersom vi startade först 12. I morrn går vi upp vid 4 och riktar motorhuven mot Schweiz!

Europe Cannonball Run 2006

När min far fyllde 60 i våras gav jag honom (och mig själv) den perfekta presenten. Ett "Cannonball Run" genom Europa där vi medelst bil försöker komma så långt som möjligt och tillbaka på 7 dagar. I morgon lördag går startskottet! Prick 12:00 lämnar vi Kruddarehus Gård utanför Hörby, och sedan kör vi konstant och fort genom Danmark, Tyskland, Österrike/Schweitz, Italien, Frankrike, Spanien och, om Allah vill, till Marocko innan vi vänder om och kör hemåt. Exakt sju dagar senare, d.v.s. 12:00 lördagen den 19 augusti måste vi spränga målsnöret hemma på gården.

Många har sagt att det är omöjligt att korsa hela Europa, nå Afrika och vända hem igen på blott sju dagar. Vi ämnar motbevisa dem. Det kommer att bli hårt. Det kommer att bli tröttsamt. Men vi kommer inte att ge oss!

Ni kommer att kunna följa vår resa på Kartsidan där vår färdväg kommer att plottas ut medan vi kör. Vi kommer också att lämna små kommentarer på Kartsidan, men alla mustiga berättelser kommer vi att dela med oss av här i Bloggen. Så kom tillbaka ofta, och lämna gärna små hälsningar och kommentera det vi skriver.

Det är varmt!

I rekordvärmen har vår fastighet visat vad den går för. Kylanläggningen har klappat ihop, och om man inte vill sitta i serverrummet med 130 dB fläktsnurr i öronen är det 30-gradiga kontor som gäller. Jag kände att det var lite dålig snurr på min bordsfläkt, så jag moddade den med en kåpa. I teorin borde jag få högre gasflöde och mer luft i skottriktningen.

Dessvärre verkar det som att min customkåpa av kartong och silvertejp ger ett sämre flöde än tidigare. Nu låter fläkten jättemycket, och vindstyrkan är lägre än original. Som tur är ser den lite tuff ut, så jag tror jag behåller den ett tag!

We gonna pump you up!

När krapparna tankade tjänstebilen senast fick de en gummiboll i present. Platt var den dock, och ingen pump hade vi. Lite tryckluft på flarra + en nippel + eltejp galore så var den saken ordnad, nu är bollen rund och go!

På fikat väntar lite street-fotboll på innegården! Vi vågar inte sparka mer boll inne i datalabbet efter några close calls på diverse dyr utrustning.

Hurra för det vackra vädret!

Dö DVD, Dö!

DVD-skivan är när allt kommer kring en riktig skitprodukt. Det är två stora punkter som jag bygger mitt påstående kring:

1. Lagerbytet. När DVD-standarden togs fram var elektronikutvecklingen så långt kommen att man hade kunnat definiera ett tillräckligt stort mellanlagringsminne för att säkra uppspelningen under den tid det tar för laserpickupen att ställa om fokus och flytta sig. Istället snålade man, och tog fram en standard för cineastfinsmakare med bättre ljud, bättre bild, men med ett jävla två-sekundersfrys mitt i filmen.

2. Sårbarheten. Trots rikligt med erfarenhet av hur känslig CD-skivan var för repor och föroreningar tog man fram ett format med mångfalt högre spårtäthet (och därmed mindre toleranser) och behöll CD-skivans tillkortakommanden vad gällde fysisk sårbarhet. Mina gamla Amiga-floppies var fan i bättre skick efter sju kuvertresor landet runt än en tre dagar gammal hyrfilm. Hela poängen med bra bild och ljud försvinner när plötligt den förstnämnda blir gravt pixelerad och det senare upphör spontant för att förra hyreskunden gillade chips och hade underutvecklad känsla för kausalitet.

Finns säkert mer om någon ids fylla på.

P.S. Layer Cake var trots ovanstående en grim film! Se den!

Wejki-pejki

Nu är bildalbumet från Sthlm-resan uppe och snurrar. Kika in på http://bulk.dyndns.org/wake060609 för att se härligheten. På http://bulk.dyndns.org kan man se min fina server som jag har byggt som hostar det hela.

Attans vad det är varmt idag. Och i eftermiddag skall vi springa företagsstafett på jobbet. Jag kommer att stooorkna!

Klasstreffen

Man kanske ska börja posta lite här igen... Var i Sthlm i helgen! Klassåterträff efter 10 år av eftergymnasialt leverne. Jättekul att se alla igen! De flesta var sig lika faktiskt, samma gamla players! Största förvandlingen har väl hårdrocksmattias från finland stått för. Fortfarande stor och jovial, men numera homosexuell!

Var i hufvudstaden onsdag till söndag och hade massor av sköj. I fredags hängde jag och Martinez med Igge ut och åkte wakeboard efter den nyilagda räcerbåten. Martin hade sin EOS350d med ett 200mm-rör och jag hade med min KM D5D med 70-300:an, så det blev en del fina bilder. Efter båtandet droppade jag förbi Frida på café Opera och tjötade lite. Stan var full av studentdrägg. Usch! Stack upp till teaterhögskolan där T-bone var på utsparksfest för 4:orna. Vi drog hem därifrån vid 4 a.m. Taxiförarn trodde nog att vi var bögar! Story of our life!

Jag och Tomas hoppade upp runt lunch på lauantai och drog ut på stan. T-bag var tvungen att gå tillbaks till skolan och städa på sena eftermiddagen, så jag drog tillbaka till lgh och svidade om. Sedan ut till sumpan till Joniz kvart där vi kollade första halvlek fussball. Sen drog jag och Martinex till klassfesten på Winjas Ost- och vinkällare. När det stängde gick hela gänget till Amarantens hotellbar och snackade lite, och sedan lurade the artist formerly known as Sistonen iväg oss till bögklubben Connection i Gamla Stan. Inga incidenter där. Hemma vid 4. Jag och T-bone kollade stand-up-DVDs och däckade halv sex.

Söndagen kollade vi in Hard Case med Fredrik och Per Anthony. Sedan promenixade jag, T och Fred runt hela djefla stan i en vansinnesvandring a la soldatprov. Varmt och skönt och allmänt trevligt. Slog en HIO på minigolfen i vasaparken förresten. På kvällen följde T-bone mig till Arlanda där det var kaos och förseningar, så vi festade loss på MickyDee tills planet gick. hemma vid 1 någon gång. Djefligt kul långhelg i Sthlm, även om huvudstaden verkar ha blivit ännu mer dryg och brattig sedan senast. Nåja. Ser fram emot semestern!