tisdag, februari 20, 2007

Achtung Panzer!

Eftersom Sverige levt i Fred och Välfärd senaste 200 åren får vi försöka få utlopp för vår demoliserande kreativitet i krigslekar istället. En del barn fick inte ha leksakspistoler som små, men det fick vi, och krig lekte vi! Pushing on 30 är det faktiskt fortfarande kul att springa omkring och låtsas-dräpa, men nu gör vi det i datorspelet Operation Flashpoint!

Det finns en uppsjö med mer eller mindre realistiska krigsspel, med Flashpoint har hängt med många år som personlig favorit, mycket på grund av det går att skräddarsy så väl. Roligast är att skapa egna scenarion och uppdrag, där man pluppar ut fiender, vänner, vapen & ammunition, fordon och flygtyg på en stor karta full av berg och dalar. Ett inte helt okomplicerat skriptspråk gör att man kan händelsestyra alla enheter och skapa rätt avancerade flöden.

Ofta handlar det om att man som 2-3 stycken Rambo-klassade übersoldater skall ta sig an 70+ fiender från stormakt Röd. Det brukar nästan alltid vara inslag av fientligt pansar som möter pansarskott och annat som smäller och är kul. Lite bilkörning, mycket prickskytte, och en och annan flygtur. Handlingen är allt som oftast lite skönt A-Team-corny. Åtskilliga timmar kan spillas innan man behärskar ett uppdrag till perfektion.

Jag bjuder på två screenshots från kvällens session. Jag och Joniz har precis överfallit en konvoy med förnödenheter till en rysk förläggning. Med en beslagtagen T-80 och vapnen fulla av stulen ammunition går vi precis loss på samma förläggning. Jonas står för eldgivning, jag styr vagnen. Hur det gick? Tres bien! Vi vann!

tisdag, februari 06, 2007

Smokin' Aces

Såg att det kommit en ny film med bl.a. Jeremy Piven i. Jeremy är flavour of the month just nu för sin oöverträffade storhet som Ari Gold i TV-serien Entourage.

Efter att filmen sågats vid fotknölarna av mången kritiker hade jag en sunt o-haussad förväntning när jag gick och såg den, och jag hade stor behållning av filmen i sig. Den var speciellt gjord, med kvaliteter som föll mig på läppen. Samma kvaliteter missar dock troligtvis A-Los läpp, och mångas läpp med hennes. Ultravåld, osympatiska och stissiga karaktärer, och en väldigt självmedveten attityd rakt genom filmen. Jag kan förstå att människor som får betalt för att tycka tar det osäkra före det säkra och dissar den här typen av film.

Jag gillade som sagt filmen, även om den hade utvecklingspotential i framförallt klippningen, och vissa berättartekniska detaljer föll kort. Men det som definitvt höjde den till en upplevelse var Jeremy Pivens utsökta skildring av scen-illusionisten och wannabe-gangstern Buddy "Aces" Israel som förtvivlat virvlar mot en kokainmättad och ångesthärjad överdos-grande-finale som känns rakt genom bioduken. Tillsätt en nypa bra musikval, och vi har det som lyfter hela filmen från blott en direkt-till-video Tarantinoambition i min mening.
Nu sitter jag bara och funderar på huruvida den är värd att ses om på bio. Har en friplåt tillgodo, och under kvällens visning gick filmen av halvvägs igenom, vilket störde rytmen lite. Que sera sera...