Långt, långt borta...

Att sitta och sova i bil är speciellt. Man sjunker trots den obekväma ställningen in i en djup sömn, men hoppar med jämna mellanrum upp till klarvakenhet när någon går förbi utanför eller något annat ljud hörs i natten. Man ser sig förbryllat omkring, vrider kroppen tre grader åt höger eller vänster och sjunker sedan direkt ner i djupsömn igen.

Vi var långt ifrån ensamma dock. Hela parkeringen var full av människor som vankade omkring eller försökte spendera natten i bilen. Frankrikes hotellsängsbrist var löjligt påtaglig där och då.

Hur som helst, vi vaknade efter tre och en halv timme av att solen gick upp. Vi släpade oss ur bilen, åt en snabb frukost och fyllde upp tanken. Vi började rulla söderut och diskuterade hur vi skulle fortsätta resan. Hotellrumsbristen låg som ett mörkt moln över våra möjligheters horisont. Vi var lite knäckta av nattens fruktlösa hotelljakt, och det kändes orimligt att vi skulle lyckas med resan med fler nätter sovandes i bilsätet. Vi var lite smått inställda på att kanske få revidera färdplanen och missa slutmålet. Vi tog dock en s.k. rövare och ringde de två hotellen vi hade telefonnummer till i Spanien. Det första låg i Alicante, 80 mil bort. Där var det lika fullt som i Frankrike. Sista hotellet låg i Granada, 110 mil bort, och de hade faktiskt rum. Vi tänkte över saken lite snabbt: Köra 110 mil på en dag med 3 1/2 timmes tveksam sömn i kroppen? Självklart! Vi bokade två nätter, och sedan var det avgjort.

Resten av dagen tog oss söderut längs en stekhet spansk östkust. Termometern stog på 30 grader, och runt om oss målades torra och bergiga landskap upp. Förrutom en halvtimmes kö flöt det på mycket bra, de spanska vägarna har varit mycket effektiva. Vi har haft en rullande snittfart på cirka 108 km/timmen (inklusive betalstationer, vägarbeten och köer), vilket har gjort att vi sakta men säkert har knapprat bort avståndet till Granada. När vi passerade över noll-meridianen och officiellt befann oss på västra halvklotet kändes det att vi var långt hemifrån.

Dagens sista tankning gav oss genom ett missförstånd lite finare superdiesel i tanken. Audin morrade på duktigt sista etappen som tog oss över andalusiens högland. Fantastiskt vackert landskap, som hämtat ur en klassisk spaghettivästern, och med en klarröd sol på väg ner bakom Sierra Nevada glömde vi bort att vi kände oss lite småtrötta.

Nu sitter vi på en hotellrestaurant i Granada och njuter av att vara framme. I morrn kommer vi att se apor!