Vi kapar en dag for the sport of it!

Efter att ha räknat lite på färdvägarna kom vi fram till att vår rutt hem skulle gå över Madrid, väster om Pyrennéerna, Bordeaux, Paris, Belgien, Holland och så vidare. Vi lämnade Granada vid 9-tiden och styrde norrut. Vi var lite nyfikna på hur landskapet skulle se ut innåt landet, hitintills har vi nästan bara sett spansk kust.

Det blev snart bergigt, och vi klättrade uppför Sierra Morena och upp på den stora platån som spanjackerna kallar Castilla la Mancha. Här var det stora öppna vidder, med enorma fält som sträckte sig åt alla håll. Det var väldigt torrt, och man såg knappt några människor eller djur.

Vi passerade förbi Madrid och fortsatte alltjämt norrut. Sakta men säkert började grönskan spricka fram bredvid vägen, och temperaturen låg runt behagliga 24 grader. Vi började fundera över nattstopp, och visa av erfarenheten av den franska hotellbristen ringde vi till några hotell i Bayonne och Biarritz. Allt var fullspikat! Vi bestämde oss för att göra omfattning vänster och åka via Bilbao som är en ökänd hamnstad på spaniens norra kust. Jag ringde upp ett hotell, men flickan pratade inte engelska, och jag hablade inte espanjol. Det lät ungefär såhär:

Flicka: "Hola! El hotello Bilbao mucho grande!" (Ungefär)
Jag: "Hola! Do you speak english?"
Flicka: "No!"
(pinsam tystnad)
Jag: "Ehr..."
Flicka: "Hola?"
Jag: "Room! Do you have room?"
Flicka: "Que?"
Jag: "Parlez vous francaise?"
Flicka: "Si!"
Jag: "Ehr..." (Jag kan ju ingen franska kom jag på)
Flicka: "Hola?"
Jag: "Chambre?"
Flicka: "Si!"
(pinsam tystnad)
Flicka: "Hola?"
(Jag tänkte så det knakade)
Flicka: "Hola?"
*klick*

Vad göra? Jag gjorde det enda rätta år 2006: 3G-uppkoppling till www.accorhotels.com, lediga hotell i Bilbao, hitta ett, boka, koppla ned 3G, klart! Faran över!

Vi körde vidare genom allt mer grönskande landskap. Norra Spanien visade sig vara otroligt vackert, med mäktiga berg, stora vidder, och bra vägar. När vi kom in i Baskien var det rafflande dalgångar höljda i djup grönska. Där inte skogen stog tät var det terrassodlingar som gav nya dimensioner till begreppet maximalt arealuttag (om det nu finns något sådant begrepp, får fråga Janne). Man kunde se spannmålsfält som inte var bredare än ett tröskbord som slingrade sig längs bergssidan, och uppenbarligen tog man tillvara varje liten bit av odlingsbar mark i detta dramatiska landskap. Vägen slingrade sig neråt i 8-graders serpentiner på utmärkt asfalt. Bilburen super-g i arla morgonstund.

Vi kom tillslut ned mot havsnivån och Biscaya-buktens södra region. I en dalgång ut mot havet låg Bilbao utskitet över bergssidorna, och man insåg snart att även här var användbar mark en begränsad tillgång. Husen stod tätt, gatorna var gränder och gränderna var stigar. Att hitta stadens centrum var hart när omöjligt då det inte fanns någon direkt skillnad i täthet mellan mitten och utkanterna. Till slut parkerade vi i ett löjligt trångt garage och spatserade ut på stan.

Massor med folk som drog omkring såg vi, och en gammal kyrka. Förutom det var det bara skoaffärer vart man än tittade. Vi försökte länge och väl hitta en restaurant, men icke! Tillslut ledsnade vi och gick tillbaka, och nästan vid garaget igen hittade vi faktiskt en liten restaurant som låg gömd innanför en bar.

Vi satte oss, beställde kött och fisk av en mycket stolt och duglig kypare, och maten var väldigt god i all sin enkelhet. Nöjda med detta gick vi tillbaks till bilen för att köra till hotellet och sova. Hotellet låg i ett område strax utanför innerstaden, och vi bad fröken Nüvi (GPS-navigatorn) visa oss vägen dit. Hon fick spel bland de höga husväggarna när inga satelliter syntes och började yra och vimsa hit och dit. En stunden påstod hon att vi var sju kvarter bort, nästa stund var vi på månen. När vi kom ut till en kanal fick Nüvi kontakt med verkligheten och kunde guida oss ut igen. Mot en enkelriktad gata, i övrigt utan anmärkning.

Hotellet var lite snajdigare än de "ekonomiska" alternativ vi hade valt tidigare. Sjysst rum, och mycket marmor och trä överallt, men servicen var väl sisådär. Kön till check-in tog väl en halvtimme, och väl framme kunde receptionisten lyfta telefonluren mitt i en mening eller springa iväg och göra något annat helt plötsligt. Jag frågade om Internet på rummet, och de svarade att de sålde uppkopplingskort som gällde i 1 eller 24 timmar. Jag ville förstås ha ett entimmars, men då upptäckte hon att de var slut. Jag förklarade att jag inte hade lust att bella 12 europengar för ett Internet som bara skulle användas en timme. Hon log och sade ingenting. Jag lade om taktik, flirtade lite och frågade om det verkligen inte fanns något sätt att lösa det på. Hon såg menande på mig, men fick väl mest intrycket att jag var torr i ögonen eller något. Ingenting att hämta där med andra ord.

Vi sket i att blogga, och gick och lade oss istället efter att ha sett på Sky Channel hur någon tokjävel i Plymouth sköt iväg 55000 raketer på en gång.

06.00 följande dag (dagen då detta skrivs med andra ord) ringde klockan. Vi hade nu planen klar framför oss. Tack vare gynnsam trafik och goda förutsättningar i övrigt låg vi före tidtabellen. Istället för att lalla omkring i Frankrike för att invänta klockan drog vi av ett dygn från utmaningen för att göra det lite intressant. Det nya målet är nu att vara hemma klockan 12.00 på fredag senast. Det skulle innebära 2200 kilometer på en och en halv dag, och nu börjar det lukta utmaning igen. Alea eacta est! Vi sköt iväg genom ett nyvaket Bilbao, piskade skiten ur den sista bergsetappen norrut och dånade in i Frankrike likt en vansinnig demon från helvetet. Kvinnor tryckte sina barn hårdare mot sin barm, korna råmade förskräckt och gendarmerna sänkte sina radarpistoler i vanmakt när vi blåste förbi och målmedvetet stävade upp genom landet. Vi tangerade Bordeaux, Tours och Orleans, och nådde Paris innan det tog tvärstopp i bilköer.

Ungefär samtidigt som vi stog på hejdaren i Gay Paris började Fröken Nüvi bete sig konstigt igen. Vi fick ett vägval genom Paris som inte stämde med beräkningar vi gjort parallellt på datorn. Det gjorde inget, för det var ett ungefär likvärdigt vägval, och med kösituationen var det t.o.m. lite bättre. Men sedan fick vi en helt annan kurs ut ur Paris än vi räknat med. Vi hade räknat med en färdplan som låg norrut från franska huvudstaden för att vika in i Belgien via franska A2:an strax söder om Bryssel, sedan rakt igenom våffellandet och in i Tyskland och A1 hela vägen till färjan.

Men Nüvin ledde oss österut mot Reims. Vi tänkte se vad det kunde leda till så vi följde anvisningarna en bra bit. Initialt var det bra vägval, en mycket lugnt trafikerad E46 från Reims, och snittfarten låg på topp. Men så kom vi in i Belgien söderifrån och hamnade mitt i Ardennermassivet. Rejält kuperad terräng, och vägarna blev mindre och mindre. Nüvin kvittrade glatt på, höger, vänster, in på allt mindre vägar, nerför 12-procents-lut in i små byar, över ett kullerstenstorg och så upp igen. Vi undrade vad som stog på, men samtidigt fick vi indikation på att vi knaprade minuter på beräknade ankomsttiden, och det var ju bra. När vi lämnade Belgien och kom in i Tyskland började vi misstänka på allvar att något var fel. Istället för att skjuta österut och få hugg på A1:an direkt började vi få instruktion att byta Autobahn var 5 kilometer och sicksacka oss upp mot nordost. Vi hängde på ett tag men tyckte sedan att det blev för märkligt. Vi rörde oss parallellt med A1, och alla autobahnbyten störde rytmen och snittfarten.

Vi började gå igenom konfiguratonen i GPS:en och upptäckte att vägvalsstyrningen var satt att värdera vägar baserat på trafikmängd. Denna inställning fanns inte tidigare och måste ha tillkommit när vi flashade upp programvaran en version under resan. Effekten blev att Nüvin ratade stora huvudådror till förmån för parallella spår som var klassade som mindre trafikintensiva. Vi stängde av detta, kalkylerade om, och sedan verkade det vara frid och fröjd igen. Vid det här laget var vi ute på A1 strax söder om Bremen, och nu var det bara en fråga om formaliteter. Raka spåret till Puttgarden, hitta en färja, så är det bara Danmark kvar. Nu är klockan 03:50 och vi tuggar mil mellan Hamburg och Lübeck. Det är inte ens spännande. Vi kommer att klara nya målet lätt!