Meet me in Stockholm baby!!!

I måndags arla morgon tog jag mitt pick och pack och promenerade till centralstationen. 05.17 gick tåget upp till Stockholm, the capital of Scandinavia! Jag reste semi-lätt, dataryggan var full med tools of the trade, och eftersom jag skulle övernatta några nätter i kylslagna svealand hade jag min lilla overnight bag full med kläder också.

Tidigt under tågresan åt jag min lilla matsäck bestående av nöthjärpar med vårlök och ingefära som jag stekte ihop kvällen innan, några kokta ägg och små små ostar. Sedan somnade jag och dunade till och från hela vägen upp. Självklart blev det en försening, och eftersom den översteg en halvtimme med några knappa minuter fick jag halva reskostnaden tillbaka av SJ. Sweet!

Väl i huvudstaden gick jag tvärs över gatan till ett hotell och hookade med M. Vi skulle ta en titt på deras accesspunkter som strulade och behövde handpåläggning. Vi installerade oss i en liten datagrotta och började rodda. Läget var snäppet värre än befarat, men med tålamod, tur och teamwork tog vi oss sakta framåt.

Vid 19 var vi klara för dagen och drog till Stadshagen för att träffa T på hans arbetsplats. Vi gingo alla tre via ICA Maxi för matinköp hem till T för att käka pizza och kolla på Comedy Central tills timmen blev sen.

Morgonen efter var det tillbaka till datagrottan för att fortsätta vårt värv. Allsköns strul gjorde att vi blev sittande till sena kvällen, men lyckades ändå bli klara. M's chef bjuckade på lunch, och vi tog en snabb springmiddag på Max.

Onsdagen tillbringades med att sätta upp en brandvägg åt en kund. Dessvärre upptäckte vi att licensen som inköpts inte räckte till riktigt för deras faktiska behov, så vi fick backa till en interimslösning i väntan på en kompletterande licens.

På kvällen flög jag hem, hårt eye ballad av säkerhetskontrollanterna på Bromma eftersom min carry on innehåll en data och två accesspunkter varav den ena stack ut.

På Sturup möttes jag av den kära familjen, och sedan SAABade vi hem och lade oss.

Hoppborgen som sprängdes

Jag har sedan en lång tid tillbaka närt en dröm om att någon gång få bo i en borg. En vallgrav och höga murar som håller löskermän borta, en upphöjd position i tillvaron och fri sikt till horisonten.

I väntan på finansiering och bygglov fick jag idag stilla mitt begär något med ett hyfsat substitut; Hoppborg!!!

Hela familjen hoppade in i bilen och körde ner till det misstänkt klingande "Funhouse" som utlovade förströelse för barn och cafeteria för vuxna. Det låg i en sjabbig industrilokal som även inrymde något praktiskt gymnasieprogram vars oborstade ynglingar stod och hängde planlöst vid ingången.


Vi åkte industrihiss upp till andra våningen. Andlösa av förväntan (och av oro för asbest) öppnade vi dörrarna och se: En symfoni av färger, barnaskratt, PVC-täckt nylon och fläktsurr. Efter en ringa inträdespeng var det fritt fram för lilla S att storma första bästa bastion. Mamacita och Baby J parkerade sig i cafeterian.

Såsom ansvarsfull förälder och pater familias såg jag det som min uppgift att ledsaga Soffan genom de olika skapelserna, och med min egen kroppsvikt upprepade gånger pröva deras hållfasthet. Det fanns ett rikt utbud av både uppblåsta byggverk och fasta ställningar med vadderade ytor. Klätternät, rutschkanor, bollhav och allsköns fluff och puff. Lilla S klättrade högt och lågt, kastade sig utför branter, studsade mot alla möjliga ytor och grävde gång på gång ner sig i bollhavens odefinierade bacillfauna.

Tiden flög fram fortare än 15 kilo Löfare i fritt fall. Efter någon timme eller så tog vi en snabb lunch, och sedan fortsatte vansinneshoppandet med förnyad intensitet.

Till slut var vi av spädbarnsstrategiska skäl tvungna att åka hem, då lilla J skulle ha mat. S lät sig motvilligt fösas in i industrihissen, och så sade vi farväl till det lilla sagolandet för den här gången.

När jag har byggt min borg skall jag ha en hoppborg i den. Den kan jag ta fram när solen skiner och man vill liva upp tillvaron lite.

Peace out!

Guess what?

Nu är jag tillbaka igen! Det var ett tag sedan jag bloggelibloggade men nu tänkte jag unna omvärlden lite rafflande läsning igen.

Idag är det tisdag. Igår åkte T-bone och Martinez härifrån efter att ha tillbringat helgen här. A-Lo och änglarna var uppe i Klösen för att fira schwermutters fölsedag, så det var bara vi grabbs hemma. Vi chillaxade järnet med film, Entourage och TV-spel. Vi åt kött. Vi köpte nya byxor. (De gamla sprack när jag klättrade på en fasad på väg till fika hos L-word.) H kom förbi efter hårt arbete i Köpenhamn och vi festade loss på Cobbsallad och marängswiss.

Allt som allt en riktigt kick-ass helg med favoritgossarna. Och nästa vecka kanske jag skall upp till Sthlm och joppa lite, så då blir det säkert mer festligheter.

Nu skall ni få höra en riktig solskenshistoria: För länge sedan när S var inne i sin mest maniska sorteringsperiod drog hon ut alla DVD-skivor ur omslagen och slumpade in dem i nya fodral. Det mesta hann vi åtgärda direkt, men jag upptäckte senare att fodralet till Smokin Aces var tomt. Skivan misstänktes ligga i något av alla de andra, och jag mäktade inte med att hitta den.

Efter det har jag gått och varit irro på att en av mina favoritfilmer inte varit tillgänglig. Jag har förvisso haft den på download, men ändå. Jag har tänkt ta tag i operation "gå igenom alla fodral tills jag hittar den saknade skivan" flera gånger men har inte idsat.

Idag hade jag lite dötid och tänkte ta gäddan vid hornen. Jag öppnade första lådan med DVD-filmer, tog ut ett tiotal fodral på ren slump och öppnade det första, Star Warrs del I. I det låg Star Warrs del I. Och Smokin' Aces. JACKPOT PÅ FÖRSTA FÖRSÖKET!!!

Nu är jag kvittrande glad. Snart skall jag flippa lite burjare till middag.

Bloggeliblogg

Nu var det ju fan ett tag sedan man bloggade igen. Tiden rinner på, tralala, jag får försöka sammanfatta vad som har hänt. I och för sig har jag väl inga läsare längre, alla har ledsnat och dragit till Kenza istället.

Humdidum... Det var ju livat ett tag under askmolnets härjande, men det vet ni redan. Bussrally dygnet runt och så där. Efter det for jag upp till Stockholm en snabbis för att medverka på ett redaktionsmöte hos en tidning som jag hjälper med lite layoutjobb. Jag hann även åka runt med Martinez och leta inspelningsplatser till filmen vi skjuter nu den 20 juni.

Sedan hoppade jag in framför kameran åt ett produktionsbolag i Malmö som skulle göra informationsfilm åt ett stort företag i biltillbehörsbranschen. I två veckor svassade jag runt i en studio och förevisade aluminium och plast deluxe. Trevlig crew och rätt kul arbete.

Efter det klev jag över till nästa framför-kameran-jobb, barnprogram åt SVT. 8 inspelningsdagar fördelade över juni månad, mycket läderkostym och smink och peruk. Riktigt skoj inspelningar även de.

Som kronan över i:t blev kortfilmen jag spelade huvudrollen i i mars klar nu i dagarna, med premiärvisning. Tyvärr hann jag inte se den, men har fått rapport om att den blev bra. Hoppas på en DVD snart.

Vid sidan av the creative arts så har jag renoverat upp min gamla Kawasaki så att jag har något att börna omkring på. Den har stått i en dammig lada i fyra år under centimetertjock smuts. Lite högtryckstvätt, i med lite gammal sur bensin från en gräsklippardunk, på med hjälpstartsaggregat och sedan hoppade den fan i mig igång bara sådär. Har unnat den ny olja, nytt filter, nya pluggar och ett nytt bakdäck. Den gick i princip igenom en besiktning också, skall bara komplettera med en ny hastighetsmätarvajer så är saken biff.

Den är otät och slö, bucklig och ful, men charmig som satan. Ett hål i ena avgasröret precis framför ljuddämparen gör att den brölar som en förryckt best när man stressar rullen lite, och med varma kubbar ger den vansinnigt sköna avgasknallar vid full motorbroms. Det går inte fort men låter som tredje världskriget när man kommer sättande, alltid något!

Nu på fredag är det inspelning med SVT igen, sedan kommer celebert besök hela vägen från Bryssel. Det blir skoj även om helgvädret lämnar lite att önska. Nästa vecka tar vi gammsaaben upp till Sthlm för sommarens stora filmhändelse! Då står jag bakom kameran och regisserar en liten film som jag tror kan bli riktigt najs. Det får ni säkert läsa mer om snart.

Så. Bloggsamvete nollställt!

Testi testi

Blogger stödjer inte FTP-publicering längre. Jag har således migrerat min blogg. Om ni kan läsa det här så gick det bra.

Operation Asfalt

a.k.a. Sleep Deprivation Tour 2010

a.k.a. Drive Forrest, Driiiive

Nu är den hursomhelst över. 2300 kilometer på 2 dygn.

Islänningarnas Foff-bomb är big money i bussbranschen, bara så ni vet.

Service Pack

Vinter går mot vår, det har för en gångs skull varit en riktigt hederlig snövinter här nere i tropikerna och det gör det extra häääärligt nu när solen skiner och man kan åka flakcykel igen.

Kanske på grund av det fina vädret har det inte blivit så mycket bloggat, så här kommer en stor uppdatering. Få se nu...

I slutet av mars spelade jag in film, framför kameran, i en kortfilmsproduktion i Malmö. Jag spelade en fängelsekund i ett sorts drama. 4 dagars shoot med supertrevlig cast & crew, ett väldigt bra manuskript och det skall bli kul att se det färdiga resultatet. Det var som en trevlig omväxling ganska krävande tagningar, och jag slocknade tidigt varje kväll den veckan. Dock hann jag med att kränga på sommarsvålarna på gammSAABen, bliss!

Sedan blev det påsk! Vi foro ut till päronen på landet för en kort visit.

På Kruddis lekte Sophie med hunden Compis och alla fina fåren. Hon fick mata ett av de små lammen med nappflaska, och blev nedsprungen av några snabba tackor, rodeo style. Hon har även övervunnit sin rädsla för fyrhjulingen, och har nu åkt med inklämd mellan Papi och Mami ropandes "jiipppiiieee" när det gick som fortast. Baby steps, snart kör hon SAABen själv!

Senare under långa fredagen åt vi hemodlad lammstek med potätgratäng som hade fått självaste J.C. att återuppstå, yummy! Återstoden av kvällen åt vi godis och led som stackars Jesus, fast där han hade ont i händerna hade vi ont i magen.

Sedan bar det av upp till A-Los pärons i Charlezcrown. Där åt vi förstås ännu mer god mat i överflöd och mådde bra. Vi passade på att tvätta ur SAABis invändigt, och gick även och såg Gröna Zonen på bio. Den var bra.

Ja just det ja, mina byxor sprack också, så jag fick köpa nya! Slap stick!

Hemma igen blev det lite bussaction och lugna sköna dagar med fokus på pre-production av vår nästa storfilm som filmas i Stockholm i sommar. Vi rullar kamera i mitten av juni, och mycket av förberedelserna har gått som smort. Skall bli riktigt kul att regissera ännu ett mästerverk!

Vårt lilla filmåtagande Bulk Productions har ju fått en ny fin hemsida, och mycken möda har lagts ner på att digitalisera och restaurera våra gamla alster. Nu finns nästan hela vårt filmiska kulturarv upplagt för visning på hemsan. Besök den, och missa inte Museumshoppen där man kan tjacka snajsiga tischor nu när vårvädret är här!

Jag har dammat av flakcykeln igen! Den är tung nog som den är utan att behöva plöja genom snövallar, och med enbart bakbroms och all vikt där fram är det "braking action = poor" på vinterföre. Men nu är jag ute och dominerar på cykelbanorna igen! När Sophie-Propp skall med mountar vi en bilbarnstol på flaket, och där sitter hon som en Road Warrior Princess och tjoar.

Idag hämtade jag henne på dagis med flakis och hade ett ärende förbi Gurra (Gustaf Adolfs Torg) för att slipa grickorna inför kvällens hockey. Efter utförd gärning köpte vi några askar jordgubbar, samt tre smågurkor (ett spontanköp, de var så söta men jag vet inte riktigt varför jag köpte dem) och så satt vi i solen och väntade på Mamacita. Sophie gluffsade i sig jordgubbs med god aptit. Vi lyssnade på kristna ungdomar som spelade gitarr och mumlade U2-lyrics. Efter det hem och slinka i hockeystassen och jag har precis kört slut på min stackars lekamen i 2,5 timmars dödlig isdans.

I morrn packar jag mitt lilla gepäck, för på fredag bär det av till Berlin. Jag ser fram mot kvalitativ chark, mustascher och nazi-memorabilia. Bis bald, mutherfuckerz!

There will be blodbuss

Det var ett tag sedan jag gav blod nu, det har liksom aldrig riktigt klaffat med schemaläggningen. Men så idag när jag skjutsade Sophie-Proppe till dagis såg jag att en blodbuss hade slagit upp läger utanför skatteverket. På väg tillbaka stannade jag till med jonnen och såg att de öppnade om bara 10 minuter.

Strax efter att jag tagit position bildades det en liten kö bakom mig, och när dörrarna öppnades kunde jag kliva ombord som numero uno. De har ju bara 4 britsar i burren, så det kan lätt bli lite väntetid när kön bygger på. Jag fyllde i det sedvanliga formuläret som bl.a. frågar om malaria, homosex och Creuzfeld-Jacob. Nej på alla tre den här gången också, hoppas det håller i sig!

Jag fick frågan vilken gåva jag ville ha. Normalt är det en rätt pimp tischa som står till buds, men idag var det något sorts hudvårdskit (Hudvård-skit eller hudvårds-kit, läs hur ni vill). Eftersom jag tror att huden liksom allt annat måste härdas och blir för mesig om man klemar bort den hela tiden, valde att skänka en gaget, en femtiolapp, till någon sorts barncancerfond istället. Min hud är i all sin bedrövlighet nog i bättre skick än barncancerbarnen i alla fall.

Men så blåste de en liten fanfar och tog fram ytterligare en present. Tydligen var det idag den tionde tömningen för mig, åtminstone i Skåneland. Jag har ju givit blut en 5-6 ggr i Sthlm också, men de har tydligen separata high score-listor. Hursomhaver fick jag en orange mugg som det står VIP på, och med en liten bloddroppe med siffra 10 i. Den skall jag dricka blod ur! Eller choklad.

Upp på britsen, in med stålet, ut med såsen. Nemas problemas, sedan vinglade jag ut i morgonluften ett halvt kilo lättare. Lång kö utanför bussen. Tur att jag var där först.

Vad händer annars då? Jag fick precis veta att jag fått en huvudroll i en liten film jag provspelade för i förra veckan. Inspelning nästa vecka, skall bli riktigt skoj. Manuset verkar mycket lovande och det är en intressant karaktär. I morgon skall jag provfilma för en roll i en SVT-produktion också. Jag och A-Lo har bokat in två Stockholmstrippar under våren, och snart skall vi ju till Berlin och gå på nazimuseum. Och jag har snart varvat GTA IV, sista banan kvar bara. Pimp!

Nu frukost, innan jag dukar under av blodbrist. Ikväll blir det hockey. Hur fan skall det gå utan blod i kroppen? Time will tell!

Busy little bee

Har haft fullt upp sista tiden med att göra ny hemsida till vårt lilla filmgäng, Bulk Productions. Har även lagt en del möda på att samla alla filmer vi har gjort (som fortfarande existerar vill säga), digitalisera det som var pre-historiskt och sedan lägga upp på nämnda hemsa.

Nu är jag klar. Spana in http://www.bulkproductions.se om ni gillar film! :-)

Rrrroligt!

Iquell kommer Martinez ner medelst flygmaskin! Skall hämta honom på de flajplats och sen skall det lekas i dagarna tre. Echt geil!

Måhända kommer en och annan timme spenderas framför nya TVn, en rar plasmasak som får allt att se helt gorgeous ut! Hexboxen får nytt liv i 1080p, och fan vet om inte HTPCn skall uppgraderas med en blåstråleläsare snart.

Idag tog jag en dekadent sovmorgon varpå jag satt och gjorde ingenting ett tag. Balsam för själen! Efter det var jag tvungen att lämna mitt örnnäste och ge mig ut på stan för att scora en liten reservdel till min server. Solen sken, så jag bestämde mig för att slinka i vårskruden. Tunn jacka och sneakers istället för kängor och alpdräkt. En burjare på Micky-Dee, ett intjack på Kjell och sedan hämta das Wunderkind på dagis.

Nu skall vi göra mat. Snart kommer Martinez. Det är sneakersäsong. Tjohoo!!!

Der Untergang

Eftersom många buss-lovers (Co-driver Niklas flickvän t.ex.) har börjat följa bloggen får jag skriva några rader om slutet på resan också. Closure.

Igår morse vid kvart i sex var det upp och hoppa. Utanför balkongen var det några minusgrader och isfläckar. Vi gick ner och slängde in vårt eget bagage i burren innan vi käkade sista frukosten på Gasthofet, och därefter började vi stuva passagerarnas väskor och skidor. Passagerarna hade förresten överraskat med att kvällen innan ge oss varsin enorm chokladkaka (formad som en skida, minsann!) för att de var så nöjda med oss. Sånt gillar vi!

Vid 07.20 kom vi iväg och tog oss nedför berget som tack och lov var välsaltat och inte särskilt halt. Vi var lite nyfikna på om vi skulle fastna i köer igen, eftersom vi knappast skulle vara ensamma om att lämna dalen just denna sportlovslördag. Det rullade dock på bra, vi mötte massor av köer men hade bra flyt själva. På strax under två timmar var vi uppe i München, åt andra hållet hade det tagit 6-7 timmar en vecka tidigare.

Tankstopp, matstopp, och ingenting dramatiskt alls att skriva om. Bayern var indränkt i ett ljuvligt vårväder med höga skyar och nästan 10 plusgrader. Först i norra Tyskland började molnen hopa sig och ett lätt regn tilltog över de mer och mer snötäckta fälten.

Allt tuffade på utan förseningar, och vid 21 rullade vi in i färjeläget i Pruttgarden. Det enda festliga där var att en semitrailer skurit ned i diket och låg på sidan över järnvägsspåret som löpte längs vägen. Mången polizei stod och kliade sig i huvudet och studerade tågtidtabeller när vi rullade förbi. Färjan avgick något sen, och 10 minuter över 10 var vi i Danmark.

Strax före midnatt kunde vi tuna in Karlavagnen i P4 på radion när vi tuffade över bron, och kort därefter släppte vi paxen i Limhamn. Niklas började städa i farten innan jag släppte honom i hemmet varpå jag körde upp till garaget. En snabb dammsugning, avsvabbning och fönsterputsning senare var jag helt klar och lämnade in bussnycklarna i tvätthallen för yttre tvätt, tank och toatömning.

För att slippa väcka stackars A-Lo mitt i natta för att komma och hämta mig tänkte jag ta kollektivtrafiken hem. Buss 171 går en gång i halvtimmen, dock är hållplatsen runt en kvarts promenad från garaget. Jag stånkade iväg som den värsta packåsnan med alla mina tillhörigheter, och trots min jägarmarsch med lumpenkänsla missade jag bussen med 1,5 minut. Satt och svor i mörkret en halvtimme innan en massa fulla lundensare kom dragandes med sitt skrän. Nästa buss dröjde och var typ en kvart försenad. Och när jag skulle in genom framdörrn fastnade jag med mitt pick och pack och spottade och fräste innan jag satte mig och sov räv på en handikapplats.

En halvtimme senare var jag hemma, och somnade två nanosekunder senare.

I morse var det skönt att vakna i egen säng, och efter en lugn och skön förmiddag med lite tvätt tog vi en white trash afternoon med McDonald's-lunch och handla TV på Netonnet. Bara Adidasbyxor och foppatofflor som saknades i princip. Men TVn är fin, står och bjuder på 5-mil nu. In color! Nu skall vi se om vi kan ransonera något av chokladskidan så att Martinez får smaka när han kommer ner på fredag. Det är liksom ingen hejd på festligheterna!

Bildz

Tänkte bjucka på fler bilder:

Idag åkte vi till den pyttelilla byn Hintertux som ligger längst in och högst upp i dalen. Anledningen till att vi for dit är glaciäråkningen som bjuds där uppe på den höga höjden. En slingrig och brant väg ledde oss dit, väldigt tätt trafikerad av både personbilar och tung trafik. Det gällde att hålla tungan i rätt mun vid några tillfällen, som t.ex. när vägen plötsligt blev ett körfält bred mellan två höga hus, i en svag kurva.

Så här såg det ut när man var halvvägs upp på berget. Högst upp var det ingen idé att fota, för hela toppen var inhöljd i ett moln. Man åkte i tät tät dimma för att plötsligt komma ner i bländande solsken igen. Fett!

Det är ju många krakar som ramlar och slår sig, och vid ett tillfälle var ambulanshelikoptern upp vid liften när jag klev av. Enligt en av våra passagerare som är pilot så har SOS Alarm i Köpenhamn bokat 15 flygstolar på VARJE avgång från Innsbruck och München under vintersäsongen för att skeppa hem alla snubblare. Hur som helst var det kul när helikoptern lyfte, för då blåste det massor med snö på oss åskådare och holländarna fick sina kameror förstörda! Gotcha!

Avslutar med en propagandabild på gammscanian med berget i bakgrunden. Fotot är från idag strax efter lunch, runt 20 grader varmt i dalen, och haschplankan står och torkar i solen efter resans sista åk.

Vi får se hur mycket mer intressant den här resan kan bjuda på, beräknad hemkomst är lördag kväll alternativt natten mot söndag. Skall bli skönt att komma hem. Big time!

Tills vidare kan ni gå nuts på http://www.setra.de

Der Höhenmeterfresser

Mayrhofen har en sjujävla massa liftsystem och för att underlätta har de ett häfte med olika ruttförslag beroende på känsla och smak. En av rutterna heter "Höhenmeterfresser Tour" (Höjdmetermumsarens rutt, fritt översatt) och går ut på att man på en dag betar av de flesta av de stora systemen på bägge sidorna dalen. Efter genomförd tur har man åkt 13000 vertikala meter (höjdmeter) på en och samma dag och om man lämnar in sitt digitala liftkort för verifikation kan man få ett diplom där det framgår vilken bragd man har utfört!

Jag har varit lite sugen på det där diplomet hela veckan, och igår tänkte jag göra ett försök. Flera av paxen hade också siktet inställt på rutten, men till skillnad från dem tänkte jag kasta om ordningen lite på systemet.

I går morse vid 7.15 hoppade jag ur sängen som den värsta ur-gök, och gjorde 50 snabba armhävningar med öppen balkongdörr. Sedan slank jag ner till frukosten för att därefter starta upp bussen i sedvanlig ordning. Ner med paxen till liften, hämta ut liftkort (och matkupong ännu en dag, minsann!) och upp på den lokala skidbussen som körde bort mig och Niklas till centrala Mayrhofen där liften upp på berget Ahorn fanns.

Klockan var väl runt 10 när jag kom igång på ett nattkallt berg med mycket skare och isfläckar. Solen stod i moln och kontrasterna var dåliga i backen. Jag klarade av berget på en timme ungefär, men var rejält trött i tassarna efter en brant valley run på hårt och buckligt underlag. Upp med liften på andra sidan dalen och sammanstrålade med Niklas som också tagit sig upp. Där käkade vi lunch och softade ett tag innan det var dax för mig att jaga vidare.

Eftermiddagen blev gradvis varmare och snön gick från hård till precis lagom till för mjuk och tung. Låren skrek av smärta i alla svarta och röda backar som den sadistiske rutt-designern hade inkluderat, och jag rök som en skorsten på väg upp i liftarna. Vid 14 kunde jag staplande ta mig på sista äggliften ner till dalen igen, totalt sönderkörd med ömmande fötter och spaka ben.

Nervöst gick jag fram till kassan. Samma kvinna. Försiktigt sköt jag fram liftkortet och mumlade att jag ville se om jag var berättigad till "Höhenmeterfresser-Urkund". Först utbrast hon att det kunde ju inte gå på ett gratiskort, men så ringde hon ett snabbt samtal och sedan log hon och skrev ut mitt eftertraktade diplom! Stolt som en kyrktupp hoppade jag och skuttade tillbaka till bussen. Det kom att visa sig att ingen annan hade klarat diplomet. Score!

Efter ett kort inköpsstopp på affären brummade vi upp på berget igen, och vår halvnelson till vändning gick nu nästan med förbundna ögon. Vanemänniska som jag är blev det förstås ångbastu igen, där jag kom i slang med tre ryssar. Med mer eller mindre dålig engelska från deras sida kom vi fram till att de jobbade med marknadsföring, marknadsföring och metallurgisk industri. När jag nyfiket frågade metallurgen vad för sorts metaller han pysslade med blev han tyst och introvert och stämningen sjönk i bastun. Jag låg på och tillslut yppade han att det handlade om järn i diverse rörformer. Jag vet inte om det är faux pas i ryssland att fråga mer specifikt om metaller eller om han skämdes över att "bara" jobba med järn, den rostigaste av alla metaller. Hursomhelst försökte jag lyfta stämningen igen genom att rabbla upp alla ord jag kunde på ryska, och då blev de glada igen. Vi var alla överens om att Österrike var ett toppenställe!

Bastusessionen avslutades med att ryssarna fick för sig att försöka "lura" termostaten till att ladda på mer ånga genom att spola kallvatten på de två termostaterna som satt på väggen. Det hängde nämligen en kallvattenslang inne i bastun, och metallurgen började spola så att det stänkte. Därefter riktade han strålen mot marknadsföraren som skrek rakt ut, varpå jag fick en släng av slangen. "Nekulturny" sa jag och gjorde sorti innan det gick överstyr.

Efter middagen ville paxen åka ner till Mayrhofen och gå på lokal, och vi hade kommit överens om att köra ner dem och sedan köra hem igen vid 23, på så sätt skulle dygnsvilan räcka till morgondagens avfärd. Det gick alla tiders även om bergvägen blev påtagligt smalare på natten när man inte såg vägrenarna i speglarna för att det var så mörkt. Man fick köra på känsla helt enkelt, och det gällde även inne i Mayrhofen där det var lite sporadiska husknutar och balkonger som stack ut farligt lågt ibland. Och det stora äventyret började ju när vi kom tillbaka vid halv tolv och skulle vända på bussrackarn i alpnatten. Det var nästan omöjligt att se någonting alls i speglarna, och i extrem krypfart med frekventa stopp för ett varv runt bussen för lägesuppdatering lyckades vi få doningarna på plats. Tur att vi inte har haft fler kvällskörningar helt enkelt. Nu skall det vara dagsljus veckan ut.

Idag - Glaciäråkning.

Grüss Gott!

Tänkte värpa ur mig lite fler bilder. Idag blir det fokus på Gasthof Thanner där vi bor. För att komma dit från skidbyn Mayrhofen kör man in i en bergvägg och ut på andra sidan. Väl där är det några hårnålar och braaant uppför några kilometer (gammscanian orkar hålla ca. 30 km/h uppför och drar 25 liter milen under stiget) till vägen planar ut i en liten mikroby på bergssidan. Ett av husen är Gasthof Thanner.

Man kan se Scanian i bild ute i vänsterkanten. Vi har precis vänt den och backat upp bredvid Gasthofet efter dagens alpinism.

Här är en till bild lite mer von oben (Jag skuttade upp som en bergsget uppför alpsluttningen, sjungandes ledmotivet från Sound of Music för att ta bilden. Ett gäng ryssar satt och groggade vid ingången och såg misstroget på.) så att jag lättare skall kunna förklara just vår parkeringsvändning. Vi anländer alltså från bildens nedre högra hörn, kör rakt fram och gör halt med näbben precis vid ingången så att folk kan kliva av samtidigt som bakomvarande bilar kan pressa sig mellan bussen och de parkerade bilarna.

När bussen är tom backar jag tillbaka ett tjugotal meter och ställer upp för att med svag sväng kunna köra upp mellan hotellets husknut och de parkerade bilarna, utan att bakdelen av bussen skall klippa det lilla staketet längs till höger i bild. Väl där backar jag 90 grader in framför ingången, med noggrann uppsikt över vänster framflygel som sveper någon decimeter från de parkerade bilarna. Bussen passar in precis mellan ett träd och en liten stenmur.

Därefter glider jag framåt igen och när bakvagnen är fri stenmuren kan jag börja ratta vänster, men måste hålla upp riktigt nära de parkerade bilarna för att inte plocka staketet med vänster bak när jag tar mig ut på vägen igen, nu i motsatt riktning.

Och sedan kvarstår bara att backa upp till platsen ni ser på bilden, kramandes en stenvägg så att morgonpostbussen skall kunna komma förbi utan problem.

Ännu så länge utan repor. Så många parkerade bilar som det var idag har det inte varit förr. Kommer det fler så går det nog inte.

Väl på plats så softas det ett tag i ångbastu, med avkylning på balkong mot dalen. Vi sjusnåret dukas den dagliga trerättersmiddagen upp i restauranten, där även frukost äts med berget som bordsgranne!

Sådär ja, lite bussporr och Tyroler-Crib! I morrn skall jag försöka fota lite mer i backen. Idag var det glassväder, men jag glömde förstås luren på rummet så det blev inget knäppande. Jag åkte på sköna pister fram till Lunch istället, sedan mötte jag upp co-driver Niklas på en restaurant och åt gratis-schnitzel (Man får välja mellan skidliftkort för en dag, eller promenadliftkort + måltidsvoucher. Idag fick jag både skidliftkort och voucher av den trevliga kvinnan i luckan, jag antar att jag har gjort ett gott intryck under veckan). Vi satt där i gott och väl 2 timmar på en terass med ryggen mot väggen och solen rakt i nian. Glassigt! Efter det tog jag mig tillbaka mot burren, men då var det tungrott något djävulskt i backen av all slush som uppstod i värmen. Hyperliten högg och kastade, och jag var rätt slut när jag kom ner.

Nu snart mat. I morrn kanske vi skall till en glaciär, vad man nu gör där.

Servus in Österreich

Igår (söndag) klev jag upp vid halv-åttasnåret efter en komatos natt under tjocka bolster. Utanför fönstret stod majestätiska snötäckta berg och blå himmel att skåda. Jag släntrade ned till den väl komponerade frukostbuffén och laddade upp inför dagen. Därefter ombyte till underställ och alpinutstyrsel! Fram med bussen, lasta på passagerarna, och sedan började jag köra nedför den branta backen till dalen. Treans växel (av åtta) och full retarder (hjälpbroms) hela vägen ned i sakta men säkert mak. En fördel med att starta på toppen varje morgon är att den massiva retarderanvändningen värmer upp motorn väldigt effektivt, så man får snabbt en varm buss.

Vi siktade först på en liten liftstation där vissa pax klev av för att börja åka direkt. En stor andel hade dock ännu inga skidor, så de åkte med mig längs smala vägar till en liten underby där en skiduthyrning låg. Sedan tog jag två skyttelturer för att få tillbaka dem till liften i omgångar i takt med att de fick ut sin utrustning.

Vid halv-elvatiden var alla passagerare på väg upp i backen och jag backade in bussen nära bredvid en tysk Neoplan Cityliner på den lokale parkeringsansvariges inrådan. Sedan tog jag vår waybill (ett dokument där vår färdplan är beskriven, antal pax och chaufförer et cetera) och traskade bort till liften. Där var det låååång kö, och gruppincheckningen hade hunnit stänga, så jag stod och softade i kön någon halvtimme innan jag kom fram till luckan. Där presenterade jag waybill och körkort och fick ett gratis liftkort för hela systemet giltigt i en dag. Bussförare är som hela världens barnbarn, vi blir bortskämda och väl omhändertagna vart vi än går!

Tillbaka till bussen och fram med plankan och hoppa i bootsen. Bort till liften och in i kabinen. Lite nervöst var det, för det känndes som att det var länge sedan jag åkte planka, och min egen gamla Hyperlite har jag inte stått på på många år. Men det var en betagande vacker utsikt i kabinliften där dalen gradvis bredde ut sig bakom mig i solskenet. Väl uppe spände jag på mig snowboarden och blickade ut över en liten gryta med tre andra liftar en par hundra meter ned. Jag gled sakta iväg och fick den sedvanliga "första skäret"-paniken. Och ingenting stämde! Jag åkte som en kratta, satte mig ändan gång på gång och det var ett ända stort elände. Väl nere staplade

jag på en stolslift och åkte grubblande upp ännu högre upp på berget.

Väl där gjorde jag med bekymrad min ett nytt försök, och nu släppte plötsligt allt som genom ett trollslag! "Fram med pelvis! Sänk axeln! Rotera höften! Pumpa med frambenet!" Alla de visdomsord och pointers jag hade fått av instruktören i Frankrike (På franska, så jag vet inte om det var exakt så han menade det, men så tolkade jag det) för några år sedan seglade upp i mitt medvetande, och det låste upp åkningen! Nu swischade jag obehindrat nedför de delvis ännu okyssta pisterna under en klarblå himmel. Lusten att joddla eller allmänt brista ut i sång var påtaglig! Jag hittade ett bedårande litet offpist-parti med lössnö som var som vispade moln, och jag gled ljudlöst fram med ett enormt leende på läpparna. Att vara busschaufför har sina sidor, och bättre än så här blir det sällan!

Jag åkte och for, ofta vilse bland alla nedfarter, men alla liftar leder uppåt! Svårt att misslyckas. Mayrhofen stoltserar med en nedfart som de döpt till "Harakiri", det är en svart backe som är Österrikes allra brantaste pist. 78% lutning är det, och stora skyltar försöker piska upp undergångsstämning och förskräckelse när man närmar sig. Jag var så styv i korken att jag tänkte att "vafan, klart man skall knäcka Harakiri, visa gökuren hur en viking far åstad!" Så jag satte av, och nog var det brant alltid! Och isigt. Svängarna var inte så mycket riktningsförändringar som kontrollerade fria fall tills brädstålet bet nog för att kunna påverka kursen. Vid ett tåskär fick jag släpp från isväggen, och föll med ökande fart liggande på mage och utan möjlighet att få ner stålet i isen för att bromsa. Till slut lyckades jag pressa mina åldersstungna vader till max och fick metallkänning och kunde snart bromsa ned så mycket att jag kunde flippa upp igen. Då hade jag nog tappat 50-60 meter i höjd på några sekunder. Med snö i hjälmen och senap i benen fortsatte jag ned mot flackare partier. Harakiri - Fallande Löfet 1-1.

Efter det irrade jag runt ett bra tag både i och utanför pist, och även om det var mycket folk så var det väldigt behaglig åkning. Efter tre timmars alpinexercis kände jag dock att det var dax att trappa ned så här på inledningsdagen. Framförallt lössnöåkningen sög musten ur högerlåret, och framåt eftermiddagen kom de obligatoriska kullarna och pucklarna fram i varje pist när de blev sönderåkta. Jag navigerade tillbaka till dalliften och med skrikande ben satte jag mig tillrätta och åkte ned till botten igen.

Det var som alltid skönt att komma i civila skor igen, och eftersom jag hade en timme och en halv innan paxen väntades tillbaka så gick jag och satte mig och tog en Cola Light och ett halvrör pringles i en rökig bar där diskjockeyn spelade Agnes och Faithless mixat med DJ Ötzis nyårskreation. Själv satt jag vid bardisken och spelade golf på iPhonen som ett annat mobboffer. Tillslut var det dax att gå ut till burren igen, och nu hade några bussar åkt så jag kunde rangera loss från Citylinern och få lite Lebensraum inför ombordlastningen. Jag byggde en hemgjord spegelputsmojäng av en sopkvast och en massa papper (speglarna sitter hööögt upp på bussen. Man når inte så lätt.) och putsade glasen och vindrutan inför kvällen fickparkering. Passagerarna trillade snart in en efter en och när alla var ombord bar det av för att leta någon form av inköpsetablisemang, ty barnen ville ha chips!

Vi hittade ett öppet Spar-varuhus och gjorde en tillämpad parkering där så att folk kunde stasha upp, och sedan brummade vi upp på berget till vårt Gasthaus. Där blev det till att med tungan i rätt mun göra en 7-punkters precisionsmanövrering bland husknutar, staket och parkerade bilar för att lyckas vända bussen och backa upp på en yta där vi inte står i vägen. Att speglarna var rena var en underlättande faktor helt klart, och det gick utan närkontakt med någonting.

Vårt Gasthaus är en förtjusande liten alpdröm med a view to a kill och bastu i källaren. Det var skönt att slinka in i ångbastu och därefter torrbastu följt av kall dusch. Eftersom jag vet att germanerna har en rättfram approach till nakenhet gick jag visslande uppför trapporna mot rummet med blott en handduk runt livet. Halvvägs mötte jag Gasthausfrun som med diplomatisk men militär stämma upplyste om att det minsann gick en hiss direkt från källaren till våningsplanen. Ach so, sa jag, Grüss Gott! If you can't take the heat, get out of the kitchen hade mina spelande bröstmuskler sagt om de hade kunnat tala mitt i allt spelande. Tanten behöver lite fägring i sitt liv som bergsget!

Vid sjusnåret var det åter dags för trerättersmiddag med grön ärtsoppa, kalvschnitzel och en sådan där god smördegstårta som de äter i Inglourious Basterds, plus salladsbuffe med ägg och lax förstås. Där satt man omfamnad av furupanelernas värme, med berget inpå livet och kulinariskt överdåd i en aldrig sinande ström. En värdig avslutning på en kanondag!

I dag är det business as usual, d.v.s. höjdpunkterna av det ni precis har läst i repris. Hoppas jag! Plus fun park med hopp och grejjor! Har precis ätit frukost, gör ett snabbt Alpnet-stop, och strax skall jag dra igång bussen.

Fan vad det är trevligt att köra buss! Try it, you'll like it!

Bei uns in Tyrol!

Nu är jag framme.

I fredags kväll kollade jag sista väderleksrapporterna i garaget och åkte sedan iväg med bussen för att hämta upp co-driver Niklas. Därefter till Limhamn för att lasta pax. 41 pers i en 14-meters Irizar är lika med gott om plats, och ca. hälften skulle dessutom hyra lagg på plats. Vi lastade och rullade iväg ut mot bron.

Danmark förflöt utan incident i behärskade 85 km/h. Vi hade en pappersbokning på 22.15-färjan och hade ingen brådska. Framme i färjeläget fick vi dock förvånande nog veta att det inte gick någon kvart-över-färja just idag, så vi ställde oss bland alla andra snopna bussar och väntade på 22.45.

Ombord på färjan tog jag åt jag en Hamburger Steak som en korpulent tysk slevade upp på ett fat med den rätta Scandallines-andan. Ett gäng andra chaffisar slog sig ner vid mitt bord, och vi började snacka väder och färdvägar eftersom vi alla skulle till alperna.

Jag hade via flygvädret fått klart för mig att vi skulle ha ett snösystem i ryggen som sakta skulle röra sig söderut över Danmark/Skåne, men vi skulle precis kunna jaga framför det innan det vek av österut. Med liten chans skulle vi under tidig morgon kunna möta ett system söderifrån, men även detta borde hinna svepa österut innan vi mötte det. Jag var därför hyffsat trygg i uppfattningen att vi skulle ha klart och plussgrader genom hela norra och mellersta Tyskland.

En av chaffisarna från de andra bolagen berättade dock om rapporter från kollegor att "det stod stilla i Kassel" på grund av snökaos och långtradare på glid, och hela skocken pratade om att ta den längre vägen ned via Berlin. Jag bedömde dock utsagan som orimlig med vad jag hade sett av prognoser, men det sade jag förstås inte. Låt dem bränna diesel på en omväg, mer plats för oss!

Så när vi rullade av beordrade jag kurs mot Hannover och gick och lade mig. Vaknade vid 3-snåret och avlöste Niklas. Inga problem så långt, men en och en halv timme kvar till Kassel. Någon timme senare började de första stigen, och fortfarande inga spår av snön.

Det blev en klar, bitvis kallare och fullkomligt lugn natt! Vi marschade på friskt genom hela Tyskland, och vid 9-snåret hade vi nått Münchens norra utkanter och tog ett tankstopp. Därefter small det till. Stau stau stau, trafikradion bombade på i högervarv med "A-sieben fünfzehn kilometern Rückstau" och "A-neun start-stopp fünf-und-zwanzich kilometern". En gång avbröt de trafikrapporten för - en ännu mer angelägen trafikrapport - That's a first! Och snart var det bilar överallt. Vi var nere i promenadfart fyra filer i bredd, totalt omgärdade av holländare, polacker och tyskar. Med takbox. Sportlov.

Efter det var det ett enda elände resten av vägen. Vår beräknade ankomsttid 12.00 reviderades gång på gång, och paxen såg hur deras lunch + halva dags åkning mer och mer förvandlades till ingenting alls + kvällsmat. Det var krypfart resten av vägen, mina 4,5 blocktimmar spenderades i 10 km/h ner mot Österrikiska gränsen. Med en halvtimmes övertrassering fick vi stanna och byta chaufför på A12. Vid vår avfart var det 1,5 kilometer kö på vägrenen som vi inrättade oss i. Sedan var det ett lustspel utan dess like när holländare efter holländare försökte bryta sig in längre fram i kön och blev stillastående ute på Autobahn med panikinbromsningar och kaos till följd.

Det går inte att skönmåla en så extremt långtråkig etapp som något spännande, så jag skall bespara er vidare utlägg. 4,5 timmar försenade stånkade vi in uppe på bergssidan vid vårt lilla örnnäste till hotell. Med några millimeter tillgodo lyckades vi vända bussen bland felparkerade turister och står nu där vi står. Till vår trerätters alpmiddag bad vi en stilla bordsbön om noll komma noll mängd snö de kommande dagarna, för 15% stig + massivt snöfall spells s-n-ö-k-e-d-j-o-r, och det vill vi helst slippa. Vi myser också åt tanken att Berlingänget är låååångt bakom oss, i kö-eländet alltjämt.

Nu har vi städat bussen, scorat alpnet och jag sitter och skriver det här omgiven av furu, cigarettrök och märklig tysk dialekt. Den gamla världen när den är som äldst! I morgon früh skall vi köra ner paxen för kälkbacken till alpväg så att de kan hyra skidor. Sedan blir det förhoppningsvis lite bräda för mig också. Bis bald, homies!

Snowroller

I kväll skall jag köra ner en buss till Mayrhofen i Österrike. Kommer att ligga kvar där i tio dagar och sedan köra hem igen. En ganska trevlig körning med tanke på att förutom kost och logi troligtvis även liftkortet är betalt. Kan bli en del alpinåkning alltså!

Snöbrädan och bootsen ligger redan i bussen, själv sitter jag hemma och lägger sista handen vid övriga packningen. Färdväg är beräknad, skall strax ta en sista titt på väderprognoserna. Borde inte bli några problem väglagsmässigt, men sproilans nya kedjor är beställda och borde anlända idag några timmar före avfärd. Bättre säfe än sårry.

När jag åt lunch nyss så hittade jag lite rester från gårdagens afrikanska middag som jag satte i mig. Den köttfärs som jag hade tänkt äta till lunch blev då över, så jag stekte köttbullar av den istället. Det får bli en glad överraskning för A-Lo när hon kommer hem ikväll, om hon inte läser det här innan dess förstås.

Nu skall jag slinka i min sexiga bussföraruniform, packa ner macbooken och göra en sista check. Sedan skall jag ut på stan och hälsa på A-Lo innan jag tar mig upp till bussgaraget för preppning innan färd. Vid 20-snåret ikväll rullar vi. Jag kanske alp-bloggar lite under nästa vecka, om jag hittar alp-Internet vill säga.

Veckan som gick

I måndags var det en stor dag här i Malmö. Kyrkklockorna ringde, barnen strödde blomsterblad på stadens gator, folk gick man ur huse för att få se en glimt av "Pretty boy" T-bone (se ovan) som anlände medelst flygmaskin för att tillbringa fyra dagar i södern.

Jag tog med Sophie som av någon anledning inte var på dagis den dagen ut till Sturup, eller "Malmö Airport" som det heter på skånska. Där tittade vi på en Avro RJ-100 och en Fokker 50 och mötte upp gästen som reste lätt med blott handbagage. Vi for in till stan igen och gjorde ett kort stopp för att morsa på A-Lo, köpa Gears of War 2 och strumpor. På väg hem plockade vi upp burgare från Tusen2.

Återstoden av måndagen ägnades åt att lira GoW2 under mycken möda och glada tillrop. När A-Lo kom hem framåt kvällen drog vi till med en köttafton på entrecote och hemgjord sauce bearnaise. Därefter kollade vi på District 9 och började bearbeta de två kilogrammen lösgodis som vi råkat köpa. D9 var precis lika bra som första gången jag såg den, och jag ser fram emot Joe Carnahans (Narc, Smokin' Aces) långfilmsversion av A-team där Sharlto Copley spelar "Howlin' Mad" Murdock.

Vi avslutade måndagen med att spela Gears2 till halv fem på morgonen.

På tisdagen fick Sophie gå till dagis igen. När jag lyckades väcka T ur hans jetlaggade djupsömn runt lunch hoppade vi in i SAABen och for ut till Kruddis. Där tog vi ut fyrhjulingen på sjöisen för att gassa lite, Nitro Circus style! Vi hittade inga miniskidor, men vi tog med oss ett rep ändå och åkte på fot, mage och stuss. Isen hade en av sina sämre dagar, närmast stranden var det 30 cm tung snö, en bit ut var det fläckvis halt och fläckvis lagerkaka med slush under. T-bone hade av någon outgrundlig anledning på sig mitt MC-ställ och integralhjälm, ett infall som gav utdelning då han faktiskt trillade av quaden då den sladdade in i ett slushparti så det tog tvärstopp. Själv åkte jag i finbyxa och toppluva.

Blöta och kalla fick vi äppelkaka av den ömma modern innan vi for in till Malmö igen. A-Lo skulle iväg på bokcirkel på kvällen, så vi hade fria händer i köket. Vi gjorde tacos och spelade Gears2 med avbrott endast för Bully Beatdown och Nitro Circus.

Onsdagen satte vi T-bone på baby duty så att jag och A-Lo kunde åka på ultraljudskontroll. Barn numero zwei har alla förväntade armar och ben, är med stor sannolikhet av lillasystersmodell och såg lite ut som the Terminator. Vi får se hur det färgar vårt namn-arbete som snart måste taga fart.

A åkte till jobbet och jag drog hem igen. Där återupptog jag och T vårt världsräddande i Gears of War 2. Jag tror inte vi gjorde något annat än att spela den dagen, men det behövdes, för spelet var rätt långt. När vi slutligen lyckats skjuta, bomba och såga oss igenom sju trillioner fiender så var sagan all, men huvudbossen självt kom undan, så det luktar uppföljare på lång väg. Gears of War 3 kanske de kommer att kalla den. Vi får väl se.

Onsdag kväll gjorde A-Lo en smarrig kycklinggryta med Thailandsgefühl. Sedan drog vi och hyrde "The Hangover" som var en riktigt rolig rulle. Rekommenderas varmt till alla som har ett vettigt sinne för humor. Till filmen åt vi chips och Toffifee.

Torsdagen infann sig med en något dämpad stämning i följe. Det var nämligen den sista dagen för T-bones lilla visit. Vi försökte vörda åskgudens dag genom att spela GoW2 i Horde-läget och blev tillslut riktigt haj på att knäcka fi. Under eftermiddagen tog vi med oss Sophie ut på en liten promenix. Vi snubblade in på ett fik och fikade, sedan gick vi till en lekplats och lekte. Jag, T och Sophiepropp testade alla lekplatsmoment minst en gång, men mest tid lades nog på döds-snurrorna och piratskeppet.

Några timmar senare gick vi hem och åt pizza med A-Lo. Evert kom förbi och lämnade Kosmoskatten som skall husera hos oss i en vecka när Musse och Hatte är i Alperna. Det blev till slut dags att skjutsa ut T till flygplatsen igen, men döm om vår förvåning när vi inte kunde hitta SAABen någonstans. Vi ringde upp till A och undrade om hon hade någon aning, men vi kom ingen vart. Tillslut gick vi på vinst och förlust nerför en av gatorna, och där stod den minsann! Då mindes jag också att det var ju faktiskt där jag ställt den. Men nu hade vi förlorat en kvart och det var brådis ut till flygplatsen. Take-off power längs hela amiralsgatan och Fast & Furious framfärd hela motorvägen ut till Sturup. Sladdade in med en par minuter till godo. Jag hann till och med lattja lite med en av Luftis rullstolar medan T gick på toyan före säkerhetskontrollen. Tack vare att Joniz alltid hade en eller flera rullstolar hemma när vi var små så kan jag fortfarande balansera på två hjul. Old skills die hard. Se upp, paraolympics!

Nu är det fredag, och jag har precis sett Filip & Fredrik åka ur På Spåret. Skalman på TV nu, och måhända skall jag se Erin Broccolivitch. I natt är det OS, eller OL som de säger i Norge. Helt CP!

Övningskörningen fortsätter

Idag fick Sophie provsitta lite i gammscanian som jag brummat runt i och flyttat danskar hela dagen. Hon tyckte förstås att det var vansinnigt roligt.

Igår kväll blev det lite hockey (2,5 h) i högt tempo, och jag kröp bokstavligen av isen när det var slut. Jobbigt, men kuuul!

Nu sitter jag och uppar luren till senaste firmware och snart blir det pastapistopesto Levinsky's style innan det är dags för ett till hopp med gammscanian vid 21-snåret ikväll.

Fredag skall det klippas lite film, göras lite webb, och spelas lite bandy. På lördag skall jag spela spel med ett gäng polare medan Proppen och A-Lo kollar på Schlagsahnefestivalen hemma hos Evert & Toby. Hade förstås varit kul att se hur Dolph klarar sig, men det kanske går att komma ikapp på SVT Play.

Det roligaste är förstås att T-Bone flyger ner på måndag! Det kommer att bli grejt!

Nytta & Nöje

Idag vräkte snön ner när vi vaknade, och det var riktigt vinterfint utanför fönstret. Efter frulle hoppade vi i SAABen och brummade ut till IKEA i Svågertorp för att scora en ny barnstol till Barney Boo.

Eftersom det var "snökaos" på vägarna så vågade sig inte lokalbefolkningen ut på vägarna, och trots att det var söndag efter löning så var IKEA-parkeringen nästan tom. Jag passade på att lägga några sköna powerslides med gammSAABen, och Sophie tjöt förtjust bak i bilbarnstolen.

Sedan var det dags för A-Lo att öva lite, så hon tog vänsterstolen och fick lära sig ingång i sladd, motstyrning och upprätning. Det gick fint som fisken, och vi avslutade med att Sophie fick övningsköra lite i låg fart. Ögonen fullkomligt tindrade på henne!

In på IKEA, köpa det vi behövde plus den obligatoriska samling av saker som man inte visste att man behövde, sedan full fart till Triangeln. Där köptes Scart-gren, yttertermometer, nytt dammsugarmunstycke och burgare från BK. Hem och äta och sedan i säng med lilla loppan.

I fredags hade jag en busstyrning från Malmö upp till ett spahotell utanför Lysekil. En stor kick-off för en IT-firma, och det kom bussar från alla möjliga håll i landet. Hotellet låg nere vid en vik, och sista biten väg var kompakt blåis med lite sporadisk sand som låg och rullade ovanpå. En brant nedförsbacke med 90-gradersböj mitt i var pricken över i:et innan jag var framme och kunde släppa ut paxen.

Eftersom det var en övernattningskörning så backade jag bussen på en liten parkering och gick in och fick min rumsnyckel. Inget fel på rummet, och efter att jag bytt om gled jag ut till restauranten där det vankades bjudlunch. Då hade några andra bussar från samma bolag men andra städer anlänt, och jag fick sällskap med de övriga chafförerna till bords.

Efter maten bar det av till rummet där jag softade några timmar med Battlestar Galactica. Säsong tre. Episkt jävla bra! Vid 16-snåret hoppade jag i badbyxorna och morgonrocken och spatserade bort till spa-avdelningen.

Spa:et var nyrenoverat och hade i princip haft öppet i en timme när jag dök upp. Alla andra gäster på hotellet satt och konfererade över någon Powerpoint-slajd någonstans, så det var helt tomt och lugnt. Jag flanerade omkring och provade alla pooler och pölar med varmt och kallt vatten, bastuar med panoramafönster ut mot viken och sköna relaxavdelningar. Blev kvar där gott och väl två timmar, kan delvis skylla på att jag somnade en stund i en vilstol.

Tillbaka till rummet och började kolla på Jiddra inte med Zohan på kabel-TV innan det blev middag med chaffisarna och konferensgänget som nu var utklädda till rockstjärnor och mer än lovligt taggade. Efter maten snackade vi lite buss innan de andra chafförerna drog sig undan, jag lyssnade lite på coverbandet innan jag hoppade i säng och somnade till Kurt Russel i Soldier på sexan.

Upp lördag morgon, en Atkinsfrukost bestående av en jätteladdning ägg och bacon, och sedan ut för att starta hjälpvärmaren på bussen. Det var 16 grader kallt, och bussen var helt djupfryst. En och en halv timme senare försökte jag dra igång gamm-Scanian, och efter att ha gått på tre cylindrar i en halv minut tände till slut upp. Jag stog duktigt inparkerad av de andra bussarna, men efter lite rangering kunde jag slinka ut och lajna upp för ombordstigning.

Paxen hoppade på under mina påskyndande förmaningar. Jag hade ingen lust att vara sist uppför isbacken, där de övriga bussarna + 50 tjänstebilsvolvos har spunnit upp underlaget till såpa. Kom iväg som andravagn, och höll strategiskt nere vid foten för att ge bussen framför ett försprång. Växellådan i manuellt läge, full beredskap på att hissa stödaxeln, och så satte jag fart. Pressade upp farten till vad jag bedömde vara ett bra mellanting - inte för sakta så att jag inte kom upp, inte för fort så att det skulle gå rakt fram i kurvan. Kom igenom böjen, och när lutet tilltog fick jag hissa stödaxeln och sänka motorvarvet och lyckades precis tugga mig upp över krönet. Jävligt skönt att slippa ronka runt med snökedjor!!!

Resan hemåt gick bra i kallt och klart väder och bra före. Efter sista släppet i Malmö bar det av till garaget där bussen städades och anmäldes för tankning, sedan for jag hem till A-Lo och Sophie-propp och åt Tacos! Avslutade med att se Arn-filmen. Den var sådär. För mycket puss och kram och rida arab i slow motion. Stridsscenerna kändes lågbudgetlajv. Alla talade dramatensvenska utom Mikael Nyqvist som talade Mikael Nyqvist-svenska. Den enda som höll uppe någon som helst filmisk illusion var väl Skarsgård senior som sällan är en besvikelse. Måste nog ändå se den avslutande filmen som ligger i hyllan och väntar.

Nu skall vi lira lite Wii medan apan sover. Bye bye!