Under mina år som busschaufför på långa styrningar i utlandet har jag upptäckt att segt godis hjälper till att hålla skärpan uppe och tröttheten borta. Kanske beror det på att blod pumpas upp till huvudet när man tuggar, kanske är det bara placebo, men det känns som att det funkar. Varje färjeöverfart mellan Rödby och Puttgarten är det därför tradition att köpa en stor kartong Basset's Wine Gums som brukar räcka fram och tillbaka. Även på denna resan köpte vi vingummin, och de har tjänat oss väl hela vägen ner.
Jag återkommer snart till dessa vingummin som kommer att få en central roll i dagens händelser.
I morse klockan 6 ringde klockan på telefonen. Efter en natt av obruten semi-komatos sömn lyfte vi på huvudena, sade "sovmorgon", och somnade om. Vid 8.30-snåret kom ett SMS och vi vaknade igen. Upp och duscha och sedan iväg. Vi lämnade ett morgondisig Granada och satte av västerut mot Malaga. Vidare längs kusten åkte vi förbi Marbella och kom efter några timmar fram till Algeciras som kallas "Porten till Europa" och är dit alla afrikaner vill åka när de blir stora! Från Algeciras går färjor till flera städer på andra sidan Gibraltar sund, och vårt mål var att ta oss över till Ceuta. Det är en spansk enklav i norra Marocko med skattelättnader vilket gör det till en mycket bra shoppingstad. Dessutom ligger den högst upp på det kontinentala Afrika vilket skulle innebära att vårt första delmål var avklarat.
Sagt och gjort, vi parkerade bilen i hamnen, tog med oss datorryggsäck och kamera och köpte biljetter till färjan. Nuförtiden är det moderna katamaranskepp som tuffar fram och tillbaka över sundet, med ungefär 45 minuters färdtid. Klockan 13.00 avgick vår färja, och när vi gled ut ur hamnen såg vi Gibraltarklippan i soldiset öster om oss.
Överfarten var händelselös, färjan var helt ok (Byggd 2005 i Australien). Vi anlände Ceuta och klev iland 13:50 på afrikansk mark. När vi kom ut kom genast en "taxichaufför" fram och frågade om vi ville åka någonstans. Han nämnde att hela Ceuta var stängt på grund av någon helgdag som han refererade till som "Christmas", men vi såg aldrig några tomtar så det var nog en översättningsmiss. Föraren föreslog att i åkte med honom till staden Tetouan i Marocko 40 km söderut där det var marknadsdag. Vi prutade ner hans föreslagna pris till under hälften, sedan var saken biff.
Han ledde bort oss till en Renault R5 modell äldre, och vi knycklade in oss. Iväg for vi, tog oss igenom gränskontrollen som var ett gytter av tutande bilar. Sedan bar det av längs en flaggprydd kust med sandstränder och fjättrade kameler. Vår chaufför/guide chattade på hejvilt, han verkade ha kört många turister i sina dar ("Jak talar sveska!", "Stokholm, kamla stan!"). Det var rätt varmt, han svor på franska, spanska och arabiska när han körde om bilar med ena hjulparet i mittrabatten, men resan gick ändå bra och snart var vi framme i staden Tetouan.
Vi körde in till gamla stadskärnan som var omgärdad av en sju kilometer lång mormur (mur byggd av morer alltså) med sju portar. Guiden pekade glatt ut nomadkvinnor som man kände igen på en tatuering på underläppen. Han berättade om att gifta kvinnor skulle skyla fejjan, att man kunde ha tre till fyra fruar om man ville men att talesättet löd "Tre fruar - tre problem!". Vi promenerade in innanför muren och gick genom trånga vitputsade gränder. När vi passerade en moské pekade guiden på en vit flagga på toppen och sade att den hissades för att de döva skulle veta när de skulle be. Fiffigt Elin!
Vi fortsatte genom marknadsgränder där folk satt och sålde vegetabilier och lergods till varandra. Snart var vi framme vid ett hus där vi skulle gå in, och där blev vi välkomnade av en man som tyckte vi skulle ta bilder inne i hans fina hus. Vi leddes upp på taket där det skulle vara "very nice view", men utsikten sög. Däremot var det fri himmel, så jag drog upp datorn, fick en GPS-fix och noterade vår sydligaste position någonsin på resan. Vi leddes ner i välkomstrummet igen där vi beordrades att sitta ner på en bänk.
Sedan bars sidenmattor in en efter en och lades ut på golvet framför oss. Husägaren lovsjöng mattornas kvalitet och konstnärliga finess, och hans sidekicks stog och viftade i matthörnen så att det böljade fint framför oss. "Only for you, shipping included to beautiful Sweden, 1200 Euros". Vi sade att vi inte behövde några mattor, då sjönk priset till 600. Tillslut reste vi på oss, tackade för showen och bad chauffören köra oss tillbaka så att vi skulle hinna med 5-båten som vi hade kommit överens om. Chaffisen såg lite nedslagen ut, han hade väl räknat med lite provisionsinbringade köp från vår sida. Han tyckte att vi kunde ta en senare båt, han hävdade att det inte gick några båtar etc. Tillslut insåg han att han hade att göra med två hårda djävlar, som inte hade kört 390 mil för att bli förda bakom ljuset av en simpel mattkrängare.
Vi travade tillbaka till bilen, iväg i betydligt högre tempo. Guiden verkade uppenbart stressad, antagligen insåg han att det fanns risk att vi skulle missa färjan om det var tjockt vid gränskontrollen. Vi fick njuta av flera galna innerstadsomkörningar som hade platsat på America's Wildest Police Videos, och han tutade och svor om vartannat. När vi närmade oss kontrollen tog han våra pass, slängde sig ur och sprang fram till en lucka för att få stämplar. Sedan parkerade han bilen eftersom vi aldrig skulle komma igenom med den i tid. Han sprang med oss genom kontrollen fram till en taxi på andra sidan och bad chauffören köra oss till hamnen. Denna chaufför var en äldre spanjor som bara pratade spanska, men trots språkbarriären kunde vi uttyda att han hatade araber och att det fortfarande var krig i Libanon.
Vi hann med färjan, tryckte i oss en munsbit ombord eftersom vi inte käkat sedan frukost och Chicken E.coli-Suprise på marknaden i Tetouan aldig var något alternativ.
Resan tillbaka var lika lugn och skön som den första. Far satt och studerade marockanska patriarker, han belyste vilken pli de hade på sina ungar och vilka fina små vita hattar de hade. Julklappstipps till er som läser det här: Marockansk patriark-hatt till far!
Tillbaka i Europa igen var det bara att trava genom säkerhetskontrollen eftersom vi är vita och högresta, och inte troliga smugglare eller terroridkare. Vi hoppade in i bilen, körde runt bukten och hamnade i det brittiska imperiet, närmare bestämt Gibraltar.
Gibraltar ligger längst ut på en halvö, och består till betydande del av en löjligt stor klippa. Någon gång för länge sedan paxade britterna denna klippa eftersom den hade bäst utsikt, man kunde skjuta på saker ute i Gibraltar sund därifrån och det fanns roliga apor just där. Man kan gissa att spanjorerna är lite sneda på att engelsmännen har bästa platsen, och förr eller senare måste väl Gibraltar återföras till Spanien. Men å andra sidan har ju spanjorerna annekterat en del av norra Marocko, så det borde jämna ut sig.
Vi körde tvärs över en start/landningsbana (faktiskt, vägen gick tvärs över!) och passerade genom Gibraltars stadskärna. Uppför Ally McBeal-smala småvägar bar det, och snart var vi högt uppe på berget.
En fantastisk utsikt väntade, och apekatter började skymta längs vägen. Vi körde upp allra högst upp och vände, och på vägen ner parkerade vi vid ett gäng apor som underhöll franska turister.
Vi klev ur och fotade lite, och innan vi visste ordet av hade en slug apa hoppat in genom det öppna fönstret på vår bil. Fransmännen hojtade och pekade, och snart satt apan i fönstret och grävde i en av våra plastkassar som legat i baksätet. Han fick fram en vattenflaska, försvann in i bilen igen och kom snart triumferande ut ur bilen med våra Basset's Wine Gums. Fransmännen trodde inte sina ögon, och alla våra kameror gav automateld medan apan stolt satt och slevade i sig vingummin. Jag tänkte först försöka återta kartongen, mest utav omsorg för apans mage, men apans blick förkunnade att vingummina nu var rättmätigen hans. Vårt hemliga vapen i kampen mot nattröttheten stulet när vi har precis halva resan kvar! Hur skall det gå?
Vi erkände nederlag, körde vidare mot en ny utsiktspunkt, fotade en 737:a från British Airlines som lyfte från startbanan/infartsleden, och körde sedan ner till stadskärnan igen. På ett torg hittade vi en chip shop och åt varsin Battered Cod med pommes. Mätta och belåtna satte vi av norrut igen, och med en het Siroccovind i ryggen körde vi genom ett 28-gradigt midnattsandalusien tillbaka till Granada där vårt luftkonditionerade rum väntade.
Vi har nu hemresan kvar, uppdraget är inte slutfört förrens vi är tillbaka på Kruddarehus inom tidsfristen sju dagar. Vi får se hur det går, det var ett oväntat bakslag att bli av med godiset och det kanske kan komma att bli ihågkommet som ögonblicket som stjälpte resan.
Stay tuned! Tack för era upplyftande kommentarer. Vi hörs snart igen!
Tidigt tisdag morgonen hoppade vi ur sängen, stuvade in vårt pick och pack i silversaaben, sa adjö till landsbygden och spettade upp mot Rikets huvudstad. Bilen gick som ett spjut, så det var ett rent nöje hela vägen. 
En annan överraskning väntade oss i Stockholm när det visade sig att den förvirrade bostadsrättsvärden blandat ihop datum och dubbelbokat gästlägenheten en natt. Nu löste det sig genom att vi bor hos T-bone en natt så det är inte hela världen. Upptäckte också att det kostar 12 kronor i timmen att stå på gatan utanför, så imorrn är det vi som kör upp bilen till Kungsängens gratispark (hemligt stället...) och ställer Saaben.
Men det är kul att vara i Stockholm. Vi har hunnit med att gå på Birkastans pizzeria, åkt till Rålis i tron att vi skulle spela lite volleyboll med Martin, men lagen var fullbemannade när vi kom dit, så vi blev utmobbade... Trots himlens mulna uppsyn och regnstänk, så övertalade Kurt ändå Tomas att ta sig till Smedsuddsbadet och årets första Babooba. Jag stannade kvar på bryggan. Det såg för ruskigt kallt ut i vattnet. Jag hade bokat in morden i Midsomer klockan 21 (ett rätt dåligt avsnitt ikväll), så de andra två drog iväg och spelade lite biljard.
