Servus in Österreich

Igår (söndag) klev jag upp vid halv-åttasnåret efter en komatos natt under tjocka bolster. Utanför fönstret stod majestätiska snötäckta berg och blå himmel att skåda. Jag släntrade ned till den väl komponerade frukostbuffén och laddade upp inför dagen. Därefter ombyte till underställ och alpinutstyrsel! Fram med bussen, lasta på passagerarna, och sedan började jag köra nedför den branta backen till dalen. Treans växel (av åtta) och full retarder (hjälpbroms) hela vägen ned i sakta men säkert mak. En fördel med att starta på toppen varje morgon är att den massiva retarderanvändningen värmer upp motorn väldigt effektivt, så man får snabbt en varm buss.

Vi siktade först på en liten liftstation där vissa pax klev av för att börja åka direkt. En stor andel hade dock ännu inga skidor, så de åkte med mig längs smala vägar till en liten underby där en skiduthyrning låg. Sedan tog jag två skyttelturer för att få tillbaka dem till liften i omgångar i takt med att de fick ut sin utrustning.

Vid halv-elvatiden var alla passagerare på väg upp i backen och jag backade in bussen nära bredvid en tysk Neoplan Cityliner på den lokale parkeringsansvariges inrådan. Sedan tog jag vår waybill (ett dokument där vår färdplan är beskriven, antal pax och chaufförer et cetera) och traskade bort till liften. Där var det låååång kö, och gruppincheckningen hade hunnit stänga, så jag stod och softade i kön någon halvtimme innan jag kom fram till luckan. Där presenterade jag waybill och körkort och fick ett gratis liftkort för hela systemet giltigt i en dag. Bussförare är som hela världens barnbarn, vi blir bortskämda och väl omhändertagna vart vi än går!

Tillbaka till bussen och fram med plankan och hoppa i bootsen. Bort till liften och in i kabinen. Lite nervöst var det, för det känndes som att det var länge sedan jag åkte planka, och min egen gamla Hyperlite har jag inte stått på på många år. Men det var en betagande vacker utsikt i kabinliften där dalen gradvis bredde ut sig bakom mig i solskenet. Väl uppe spände jag på mig snowboarden och blickade ut över en liten gryta med tre andra liftar en par hundra meter ned. Jag gled sakta iväg och fick den sedvanliga "första skäret"-paniken. Och ingenting stämde! Jag åkte som en kratta, satte mig ändan gång på gång och det var ett ända stort elände. Väl nere staplade

jag på en stolslift och åkte grubblande upp ännu högre upp på berget.

Väl där gjorde jag med bekymrad min ett nytt försök, och nu släppte plötsligt allt som genom ett trollslag! "Fram med pelvis! Sänk axeln! Rotera höften! Pumpa med frambenet!" Alla de visdomsord och pointers jag hade fått av instruktören i Frankrike (På franska, så jag vet inte om det var exakt så han menade det, men så tolkade jag det) för några år sedan seglade upp i mitt medvetande, och det låste upp åkningen! Nu swischade jag obehindrat nedför de delvis ännu okyssta pisterna under en klarblå himmel. Lusten att joddla eller allmänt brista ut i sång var påtaglig! Jag hittade ett bedårande litet offpist-parti med lössnö som var som vispade moln, och jag gled ljudlöst fram med ett enormt leende på läpparna. Att vara busschaufför har sina sidor, och bättre än så här blir det sällan!

Jag åkte och for, ofta vilse bland alla nedfarter, men alla liftar leder uppåt! Svårt att misslyckas. Mayrhofen stoltserar med en nedfart som de döpt till "Harakiri", det är en svart backe som är Österrikes allra brantaste pist. 78% lutning är det, och stora skyltar försöker piska upp undergångsstämning och förskräckelse när man närmar sig. Jag var så styv i korken att jag tänkte att "vafan, klart man skall knäcka Harakiri, visa gökuren hur en viking far åstad!" Så jag satte av, och nog var det brant alltid! Och isigt. Svängarna var inte så mycket riktningsförändringar som kontrollerade fria fall tills brädstålet bet nog för att kunna påverka kursen. Vid ett tåskär fick jag släpp från isväggen, och föll med ökande fart liggande på mage och utan möjlighet att få ner stålet i isen för att bromsa. Till slut lyckades jag pressa mina åldersstungna vader till max och fick metallkänning och kunde snart bromsa ned så mycket att jag kunde flippa upp igen. Då hade jag nog tappat 50-60 meter i höjd på några sekunder. Med snö i hjälmen och senap i benen fortsatte jag ned mot flackare partier. Harakiri - Fallande Löfet 1-1.

Efter det irrade jag runt ett bra tag både i och utanför pist, och även om det var mycket folk så var det väldigt behaglig åkning. Efter tre timmars alpinexercis kände jag dock att det var dax att trappa ned så här på inledningsdagen. Framförallt lössnöåkningen sög musten ur högerlåret, och framåt eftermiddagen kom de obligatoriska kullarna och pucklarna fram i varje pist när de blev sönderåkta. Jag navigerade tillbaka till dalliften och med skrikande ben satte jag mig tillrätta och åkte ned till botten igen.

Det var som alltid skönt att komma i civila skor igen, och eftersom jag hade en timme och en halv innan paxen väntades tillbaka så gick jag och satte mig och tog en Cola Light och ett halvrör pringles i en rökig bar där diskjockeyn spelade Agnes och Faithless mixat med DJ Ötzis nyårskreation. Själv satt jag vid bardisken och spelade golf på iPhonen som ett annat mobboffer. Tillslut var det dax att gå ut till burren igen, och nu hade några bussar åkt så jag kunde rangera loss från Citylinern och få lite Lebensraum inför ombordlastningen. Jag byggde en hemgjord spegelputsmojäng av en sopkvast och en massa papper (speglarna sitter hööögt upp på bussen. Man når inte så lätt.) och putsade glasen och vindrutan inför kvällen fickparkering. Passagerarna trillade snart in en efter en och när alla var ombord bar det av för att leta någon form av inköpsetablisemang, ty barnen ville ha chips!

Vi hittade ett öppet Spar-varuhus och gjorde en tillämpad parkering där så att folk kunde stasha upp, och sedan brummade vi upp på berget till vårt Gasthaus. Där blev det till att med tungan i rätt mun göra en 7-punkters precisionsmanövrering bland husknutar, staket och parkerade bilar för att lyckas vända bussen och backa upp på en yta där vi inte står i vägen. Att speglarna var rena var en underlättande faktor helt klart, och det gick utan närkontakt med någonting.

Vårt Gasthaus är en förtjusande liten alpdröm med a view to a kill och bastu i källaren. Det var skönt att slinka in i ångbastu och därefter torrbastu följt av kall dusch. Eftersom jag vet att germanerna har en rättfram approach till nakenhet gick jag visslande uppför trapporna mot rummet med blott en handduk runt livet. Halvvägs mötte jag Gasthausfrun som med diplomatisk men militär stämma upplyste om att det minsann gick en hiss direkt från källaren till våningsplanen. Ach so, sa jag, Grüss Gott! If you can't take the heat, get out of the kitchen hade mina spelande bröstmuskler sagt om de hade kunnat tala mitt i allt spelande. Tanten behöver lite fägring i sitt liv som bergsget!

Vid sjusnåret var det åter dags för trerättersmiddag med grön ärtsoppa, kalvschnitzel och en sådan där god smördegstårta som de äter i Inglourious Basterds, plus salladsbuffe med ägg och lax förstås. Där satt man omfamnad av furupanelernas värme, med berget inpå livet och kulinariskt överdåd i en aldrig sinande ström. En värdig avslutning på en kanondag!

I dag är det business as usual, d.v.s. höjdpunkterna av det ni precis har läst i repris. Hoppas jag! Plus fun park med hopp och grejjor! Har precis ätit frukost, gör ett snabbt Alpnet-stop, och strax skall jag dra igång bussen.

Fan vad det är trevligt att köra buss! Try it, you'll like it!