Datadebakel

Idag satt jag i godan ro och surfade lite framför Discovery Channel. Barnet låg i sängen för sitt dagliga sov, och jag hade precis ätit lite lunch. Frid & Fröjd.

Så plötsligt upphör Internetförbindelsen att fungera. Jag traskar in till ADHD-modemet och konstaterar att WAN-lampan inte lyser (modemet har alltså ingen kontakt med omvärlden). Jag startar om eländet utan att WAN-lampan kommer igång igen.

Ringer upp Bredbandsbolagets support och förklarar för kvinnan i luren att min uppkoppling är borta, och för att parera eventuella frågor om vilket antivirusprogram jag kör eller om jag har defragmentiserat modermodemet nyligen så nämner jag att WAN-lampan inte lyser. Supportkvinnan hummar och fipplar lite och håller med om att det inte ser bra ut. Hon börjar upprätta ett supportärende och frågar av ren rutin om jag har kopplat in alla sladdar rätt. Jag biter ihop och säger att, ja det har jag, och ingenting har ändrats sedan i morse då allt fungerade.

Supporten ber mig ändå dubbelkolla att sladden sitter i rätt hål på modemet, och efter lite brytande och bändande bland tighta kabeldragningar kan jag bekräfta att det är rätt. Hon frågar hur modemet är anslutet till väggen, och när jag berättar att det sitter via en 5-meters skarvsladd vädrar hon morgonluft och berättar att det inte rekommenderas. Jag suckar inombords och förklarar att det trots allt har fungerat tidigare, och att sladdlängden troligtvis inte ligger bakom det hela.

Supportkvinnan meddelar att de får skicka ut en tekniker, men jag bör koppla om modemet så att det sitter direkt i väggen innan teknikern kommer, annars kan vi bli skyldiga 1500 bagis i straffavgift. Så frågar hon om jag har möjlighet att koppla in modemet direkt i väggen medan hon hänger kvar i luren, bara för att dubbelkolla.

Jag tillmötesgår henne med diverse obscena handgester som tack och lov inte förmedlas över teleförbindelsen. Efter ett akrobatiskt elände lyckas jag koppla bort det inväxta modemet och bär bort det till Första Telejacket som sitter vid Sophies spjälsäng. Jag drar ut sängen för att kunna dra ut skarvsladden och koppla in modemet direkt i jacket. Jag ser hur skarvsladdens kontakt hänger och dinglar bredvid jacket. I spjälsängen sitter Sophie och fnittrar.

Under några sekunder överväger jag landsflykt, skyddad identitet eller åberopande av tillfällig sinnesförvirring. Men moralen vinner, och med hundhuvud kopplar jag in den lösa sladden, ser hur WAN-lampan tänds, och ber med japansk inlevelse om ursäkt å mina och min dotters vägnar. Supportkvinnan är storsint och skrattar och önskar trevlig helg.

Jag har efter detta bestämt mig för att att sadla om. IT är tydligen ingenting jag bör syssla med längre, så på måndag ringer jag Micky Dee och frågar om de har en plats ledig vid stekbordet.

Jag skäms!