Leve Las Vegas

Hej blogg. Nu var det ett tag sedan sist igen. Tänkte slänga in en liten sammanfattning av läget.

Förra veckan stack jag och kollega Björn till London för att kramas lite med farbröderna på Cisco. Björns donna Sara hängde med, liksom A-Lo och Apekatten. London var fint som vanligt, även om jag och Björnen spenderade några timmar om dagen i taxi för att komma till och från das Cisco Haus. A-Lo, barnet och Sara gick runt tillsammans på dagarna och kollade på roliga saker.

Tidigt (vi snackar 03.00) lördag morgon masade vi oss ur Londonsängarna och tog oss ut till Heathrow för resa tillbaka till Kastrup. Där vinkade vi av kvinnofolket som fortsatte till fädernelandet, men jag och Björn checkade in vårt stuff igen för att ta oss till Vegas och VMWorld 2008. Vi incheckningen såg vi att vår flight var överfull, så vi anmälde oss som volontärer att ta annan flight i byte mot uppgradering av klass. Tyvärr lyckades de få till det ändå genom att offra några stand-by-resenärer till IATA-gudarna, så vi knallade ombord på vår A330 och slog oss ner i coach. Man kan beskylla SAS för mycket, men särskilt kundorienterade är de inte. Ombordunderhållningen höll en ludermässigt låg nivå, vilket fick till följd att jag nu har sett en första suddig halva av Indiana Jonas 4, och en andra suddig halva av Speed Racer. Tro det eller icke, men Speed Racer var rätt bra! Hur som helst, tydligen var det snäppet bättre underhållningteknologi i business.

SAS tänker troligtvis såhär: "Nästa gång flyger folk business istället för att få se hela filmen! Vad fiffiga vi är!"

Så här tänker dock folket: "Nästa gång flyger vi med ett annat bolag!"

Nåja, i-landsproblemet åt sidan så var det en rätt ok flygning till Washington Dulles. Väl där fick vi stå i immigrationskö i två timmar som några albanska båtflyktingar. Vi viftade med passen ovan våra huvuden och skrek "We wish to defect!" men inte gick det fortare för det. Efter att ansvarsfullt ha burit vårt checkade bagage in i landet och sedan lagt det på rullband för ombordlastning igen var det bara att vänta på nästa hopp. En Unitedkärra skulle ta oss till Las Vegas (som är mexikanska för "De vegatariska alternativen") men den blev försenad 2,5 timme. Effekten av detta blev förutom lite mild tristess att vi flög in över Sin City klockan 21.30 lokal tid och såg staden i all sin upplysta prakt. En oas av neonljus i en kolsvart öken.

Väl framme delade vi en taxi med en dansk skalle som vi hookat med på planet, och som skulle till samma nördkonvent som oss. Vi checkade in oss på the Venetian som är ett skrytbygge i marmor och glas, och som av någon ockult anledning är konstant och överdoserat parfymerat! Vart man än går i detta gigantiska komplex så luktar det starkt av billig ÖoB-handtvål. Tack och lov var det lite mer civiliserat på rummet som erbjöd tre platt-TVs varav en i badrummet, en sofistikerad nivåskillnad ner till vardagsrummet där 9 strippor kan sitta i bredd i hörnsoffan och dra strängar från det italienska glasbordet och en säng som man kan drunkna i.

Efter en snabb dusch (vi var ändå på resande fot i 27 timmar, typ) så gick jag, Björnen och dansken Jesper ut på the Strip och kollade lite. Allt var som väntat rätt storslaget och tacky på samma gång. Den latinamerikanska arbetsklassen stog och viftade med pornografiska flyers som snart låg strödda över varenda kvadratmeter trottoar, och kjolmodet är i år navelkort i Vegas. Eftersom det var lördagkväll var hela västkusten där och rullade hatt, så det var hög stämning och gemyt. För att våga vägra jetlag höll vi oss uppe till tresnåret innan vi dunade in.

Upp som en sol klockan 08.00, och eftersom jag normalt sett inte är nåbar ens med knallpulver den tidpunkten så måste man ju säga att jet lag har sina förtjänster. Jag trallade in i duschen och lät det dyra vattnet tvaga mig medans jag storögt kollade på TV-shop på badrums-TVn. Det finns tydligen en fantastisk ny manick för att tillaga kyckling. Alla tillfrågade var jättenöjda. Fantastiskt!

Frukost med dansk-Jesper och hans homies, vi diskuterade vilken av stormakterna Danmark och Sverige som egentligen varit mäktigast, och sedan drog vi allihopa till ett outlet. Taxichauffören var från Eritrea men hade efter 1,5 år i Sverige lärt sig säga "Tjena tjena" och "Annars?". Väl på utsläppet började vi glida omkring mellan olika märkesbutiker och spana lite, medans solen steg på den molnfria himlen. Både jag och Björn behövde lite fina kläder, och efter några timmar av en blinds ledande av en annan blind måste jag säga att vi har trickat till våra garderober rätt rejält. Och ack så billigt! Alla jänkare är trevliga på autopilot, och jag har dragit följande slutsats:

Genuin och okonstlad vänlighet är bäst.
Den amerikanska automatvänligheten som egentligen inte betyder något är mellanbra.
Ovänlighet är sämst.

Ja ja, det här blev ju en jävla avhandling. Skall runda av nu med att berätta att det är varmt satan, och jag har precis dragit några längder (nej, inte kokain) i poolen och skall nu duscha/kolla på TV och sedan se om vi inte kan få nån konsult här att bjuda på kvällsmat. I morrn börjar geekfesten med laborationer, föredrag och pennhållare i bröstfickor.

Och ni gottegrisar som ligger och sover just nu hemma i Sverige har ju nu fått något kul att läsa till frukost!

Peace!